torsdag 30 juni 2011

Free from all you’re meant to be.

Killing Bono.

Killing Bono var väl ingen höjdare. Den var helt okej och väldigt rolig på vissa ställen, men inte direkt en "Wow!"-film. Men en sak som jag fastnade för var musiken. Speciellt Where We Want To Be, som är den klimatiska, Don't Stop Believing-aktiga, power låten.

Jag vet inte varför men jag har en förkärlek till musik som gjorts speciellt till filmer som handlar om band. Det är något som jag finner väldigt charmigt i de där smått töntiga låtarna. PoP! Goes My Heart, sjungen av Hugh Grant från filmen Music and Lyrics, låg till och med tvåa som mest spelade låten på min spotifylista där ett tag.

Det är inget jag är speciellt stolt över, eller skyltar med. Men jag anser att jag har tillräckligt cool musiksmak annars för att kunna erkänna sådant här och inte framstå som världens tönt. Eller ja, cool vet jag inte om andra tycker att den är, men jag gör i alla fall det.

Här har ni i alla fall Where We Want To Be. Lyssna, och sedan får ni döma mig hur mycket ni vill.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar