Tapet i skogen.

Inzoomad bild på tapet.

Igår for jag och Angelica en sväng till moster och Håkan i Österjörn, dels för att undvika att städa lägenheten  och för att Angelica "känner på mig när moster gör köttsoppa". Medan Angelica och Håkan mätte skuffen för att klippa till och lägga dit en plastmatta, så var jag ute med hundarna och tog en promenad i skogen. Jag tänkte att jag skulle föreviga ögonblicket och ta kort på dem. Kayo satt fint och pose-ade riktigt professionellt ("Det här är inte första gången du står modell, din snygga jävel" tänkte jag stolt) men Mao var aningen för exalterad över att får springa i skogen och det är därför han ser ut som han gör på den andra bilden. Tur att han kan vara charmig. Ibland. Fast inte alls egentligen.

Nu idag tog vi i alla fall tag i städningen så den ser presentabel ut för när el padre och Lola ska komma och äta middag. Senare under kvällen ska vi ut och ta någon öl, så det lär bli trevligt.

The Ladies

Hejsan kära bloggläsare! Ikväll har jag att erbjuda en lista över några kvinnor vars musik jag lyssnar mycket på just nu.

1. Etta James - Fool That I Am.

2. Agnes Obel - Just So.

3. P.P. Arnold - Angel of the Morning.

4. Ella Fitzgerald - Misty.

5. Connie Converse - Talkin' Like You (Two Tall Mountains).

6. Janelle Monáe ft. Erykah Badu - Q.U.E.E.N.

7. Julie London - Cry Me A River.

8. Dinah Washington - I Though About You.

9. Francoise Hardy - A Quoi Ca Sert.

10. Joan Armatrading - Down to Zero. 

Dry your eyes and let's be sweethearts again.

Long time, no see! Nu har det varit tyst på bloggen ett tag, så i den här uppdatering tar jag tillfället i akt att presentera nyaste tillskottet i mitt och Angelicas liv - den karelska björnhunden Kayo. Det var absolut inte tänkt att vi skulle skaffa en ny hund, men vår mosters man berättade att han hade en hund som inte gick att jaga med men som var en för fin sällskapshund för att bara ta bort, så började vi prata om att kanske ta henne. Vi hade bara lekt med tanken och trodde inte att vi faktiskt skulle ta henne, men när vi var i Österjörn och hälsade på så bad jag om att i alla fall få träffa henne före vi for och innan vi visste ordet av det så satt det en ny hund i baksätet. Vi har henne på prov nu för att se om Kayo och Mao går ihop (nu har de till och med hunnit hångla, så jag tror det är lugnt mellan dem.) och om vi kunde ha henne i lägenheten.

Än så länge har allt gått bra och hon har till och med varit ute med mig och joggat. Kayo är verkligen fin och verkar inte ha några problem med att anpassa sig till den nya omgivningen. Det enda problemet vi har med henne är att vi inte verkar kunna säga hennes namn, hittills har jag kallat henne Kaya, Koja och Jako medan Angelica har fått fråga henne vad hon heter. Utöver det så går allt bra och jag måster erkänna att jag redan är lite förälskad i henne.

You and Edgar broke my heart. You've killed me.

Jag tror ett bevis på hur pass ofta jag ser om serier jag gillar är att när systern ser dem med hörlurar på så att jag bara kan se utan att höra, så sitter jag och skrattar när jag vet att en karaktär säger något roligt eller bara citerar dem rätt ut. Just nu ser hon Me and mrs Jones och jag har suttit och brustit ut i "AHH! STOP KISSING MY MUM!" och skrattat så jag fått ont i magen. På tal om Me and mrs Jones, har ni märkt att Robert Sheehan är så snygg att det känns i maggropen? Jag gillar hans ansikte.

Något annat som jag har sett och gillat är Wuthering Heights från 2011 som är regisserad av Andrea Arnold. Nu är det inte en film för alla och den är inte speciellt lättittad heller, men gillar man en film med praktiskt taget inga repliker (var seriöst mindre 20 repliker totalt. Typ.) och med endast ljudet av vind och regn som soundtrack, så är det här en film för dig. Jag har läst boken flera gånger och älskar den, och trots att de använde sig väldigt löst av handlingen i boken, (och då menar jag väldigt löst.) så kan man uppskatta den för vad den är, för att den är visuellt väldigt vacker. Istället för att förlita sig på repliker att föra fram handligen och bakgrundsmusik att sätta tonen för filmen, så använder de sig av omgivningen kring Wuthering Heights och Thrushcross Grange i Yorkshire. Ibland kan det bli lite väl mycket scener på endast omgivningen och som sänker tempot på filmen, men den har redan ett relativt lågt tempot till att börja med. Det enda riktiga problemet jag hade med filmen, valde att bortse det faktum att de gjorde handligen till lite vad de ville, var att det var många scener där de visar närbilder på hur de dödar får, kaniner och hundar. Jag förstår att när de har fångat in kaniner så måste de knäcka nacken på dem och att de inte kan ha hur många hundar som helst på gården och att kastrering inte var ett alternativ och istället hänger upp dem i halsbandet för att kvävas, men jag känner inget behov av att se det, flera gånger om. Jag vill inte se hur de sticker en kniv i halsen på ett får och håller närbilden otroligt länge på fåret som ligger och blöder. Fokusera på karaktärerna, snälla.

Men allt som allt var det en bra film. Inte fantastisk, inte nyskapande, men bra. Kaya Scodelario, som spelar den äldre Catherine Earnshaw, kommer nog göra mycket bra i framtiden.