Halloween is upon us, kära bloggläsare! Jag gillar Halloween, det är ett fint litet tillfälle att klä ut sig, vare sig om man är något läskigt, periodbaserat eller om man bara vill ha en anledning att klä sig extra sexigt*, och sedan ha en fest med vänner. I år bestämde jag mig för att klä ut mig till en flapper girl från 20-talet. Jag har alltid uppskattat estetiken av 20-talet och flappers kan vara bland det coolaste någonsin, så jag tyckte att det skulle vara roligt att klä ut mig till en. Vet ni inte vad flapper girls är för något, så var det kvinnor som totalt övergav den edwardiska erans normer om hur en kvinna skulle se ut och bete sig. De klippte håret kort, sminkade sig, dansade på jazzklubbar, rökte och drack och var badass motherfuckers. Ville ni kolla upp kända flappers, så sök upp Louise Brooks, Clara Bow och Zelda Fitzgerald.
Jag har inget speciellt planerat för idag, jag ska bara vara hemma med hundarna och lite senare ikväll kommer Lollo och Monika och då ska vi se det senaste American Horror Story: Covenavsnittet. Men på lördagen kommer dagen jag ska vara flapper, längtar!
*Det är okej att bara vilja vara extra sexig på Halloween. Visserligen kan det bli aningen tröttsamt att bara hitta utklädnader som "sexy nurse", "sexy angel/devil" och så vidare, men vill folk så låt dem. Med största sannolikhet är dessa sådana som klär sig vanligt alla andra dagar om året och tar tillfället i akt att vamp it up a little. Så är du en person som dömer Halloweenfirare för att de klätt ut sig för sexigt/slampigt, sluta. Bara sluta.
Jag och min systers kompis Samuel såg filmen Drive med Ryan Gosling i huvudrollen för någon dag sedan och nu kan jag erkänna att jag äntligen förstår varför människor är så fruktansvärt attraherade av Ryan Gosling. Även om jag har tyckt att han är en rätt så skaplig skådespelare, så har jag aldrig blivit galet pirrig i magen när hans nunna kommit upp i bild, om man bortser från när han var med i serien Breaker High men det var under 90-talet och han hade samma frisyr som Nick Carter från Backstreet Boys, så det var givet att jag i mina unga år skulle vara förälskad i honom. Skulle ni mot förmodan, kära bloggläsare, inte ha sett Breaker High och därmed inte ha någon aning om hur han såg ut i denna period, så tycker jag synd om er.
Nu säger jag inte att jag kommer bli pirrig i magen hädanefter, men jag kommer ha mer förståelse. (Slänger in en disclaimer och påpekar att jag inte tycker att karln är ful på något sätt.) Men vad spelar egentligen hans utseende någon roll, så länge han gjorde en bra karaktär i en bra film? Nej, just det, så nu ska jag sluta prata om det och fokusera på själva filmen istället. Jag tyckte filmen var väldans bra och jag älskade hela 80-tals/Miami Vice-känslan trots att den var satt i nutid. Den introducerade mig även till en låt, Under Your Spell av Desire, som spelats på repeat ända sedan jag såg filmen, så bara positiva saker har kommit ur att se den filmen. Tummen upp!
Kan det vara så att jag skriver två inlägg på två dagar? Jo, det kan det. Det var länge sedan något sådant fantastiskt underligt hände och tänka sig att det fanns en tid då jag kunde skriva tre inlägg på en och samma dag. Ah, gamla tider. *torkar nostalgisk tår från ögat* Nuförtiden känner jag mig produktiv i mitt bloggande om jag lyckas få ihop ett mediokert inlägg i månaden. Ni vet, istället för tre mediokra inlägg om dagen.
Jag och syster tog bilen till Jörn idag och satt på mosters jobb i några timmar och drack kaffe och pratade strunt. Min moster visade för några veckor sedan en mössa som hon hade krokat ihop som såg väldans tjusig ut, så vi frågade henne hur man krokade och när vi var tillbaka i Skellefteå igen for vi in på en garnaffär och köpte varsin kroknål och garn. Det är väldigt enkelt och jag förutspår att mitt broderande kommer läggas på is ett tag. Jag förutspår att jag även kommer få The Claw Hand of Doom, för fy fasiken vad det är ansträngande för handen att kroka. Om allt går som det ska, så kommer jag snart en fräsig mössa att spatsera runt utomhus i nu när de kallare månaderna knackar på.
Innan vi for hemåt, så körde vi in på en skogsväg och släppte ut hundarna för en springstund. Om man någonsin sett mer nöjda hundar. Det värmde i lillhjärtat mitt.
Var förresten London Grammar i er smak? Om ni fortfarande litar på min musiksmak eller känner att jag förtjänar en chans till att imponera på er, så kanske Voxtrots låt Start of Something är något som kittlar era musikaliska sinnen.
Villemo hörde av sig idag och frågade utifall jag inte ville ha en tekväll med henne och eftersom jag inte är den som tackar nej till en kopp te och trevligt sällskap har min kväll tillbringats med henne, Piggelin och Bianca i deras nyköpta hus. Minst tio koppar te och en miljon lavendelkakor/drömmar/saltiner/briebitar/camembertbitar senare är jag hemma igen och ska klämma in ett avsnitt från någon serie innan jag går och lägger mig. Förutom att jag blev bajsad i håret (av Piggelin, inte Villemo. Så pass fräck är hon inte.) så har det varit en alldeles formidabel kväll.
Hallå, innan ni går! Har ni hört London Grammar? Inte? Ja, men tryck play vettja, så kanske ni hittar ett nytt favoritband. Jag tycker att de är förfärligt bra.
Jag har blivit smått besatt av Draw Something, men jag har inte så många att spela mot, så här har ni ett smakprov på mina ritarskillzz. Gillar ni vad ni ser så får ni gärna utmana mig i spelet. Mitt användarnamn är beatricelundahl, har jag för mig i alla fall. Annars är det bara att gå via facebook.
Oh my words, American Horror Story är tillbaka med en ny säsong! Efter andra säsongen, som var liite av en besvikelse i jämförelse med den första, så verkar den här otroligt lovande. Visserligen är första avsnittet en introduktion av karaktärerna och handlingen, men fy fabian än så länge är jag inte besviken! Jessica Lange är som vanligt en badass motherfucker och jag är glad att Taissa Farmiga är tillbaka i serien. Det enda som saknas nu är att Connie Britton ska komma tillbaka som en ny karaktär. (Efter Dylan McDermotts gnälliga och mesiga Ben Harmon är jag inte särskilt brydd om han kommer tillbaka eller inte. Fast det är ju inte egentligen hans fel.) Det enda jag riktigt har att klaga på är rollbesättningen av Emma Roberts, som i alla fall jag inte tycker är en speciellt övertygande skådespelare. Kathy Bates! Kathy Bates är med och hon kan mycket möjligt vara den mest vridna karaktären som var med i serien. Jag gillar det, jag gillar det starkt!
Idag var alarmet ställt på klockan 06:00 för att med dessa två fina tjejer ta bilen upp till Luleå över dagen. Det gjorde dock för ont i mig att stiga upp direkt, så det blev att snooza till halv sju innan jag ides ramla ur sängen och in i duschen. Vi har haft en förjävla rolig dag och det blev mycket skratt tills det gjorde tämligen ont i magen. Det blev lite vardagsspänning när vi kom tillbaka till bilen efter att ha gått klart på stan och upptäckte att billjuset stått på i flera timmar och batteriet var helt dött, men det löste sig när Villemos styvpappa kom med startkablar och vi kunde rulla vidare. Jag fick även snusa på en bebishjässa, vilket kan ha varit höjdpunkten på hela dagen. Alltså, det var Villemos lillasyster, det var inte så att jag valde ut en bebis på torget och snusade den på hjässan. Det skulle vara konstigt... och fel.
Nu är jag gud så trött och ska bara se något avsnitt ur en serie och läsa lite ur min bok, sedan blir det att sovasovasova. Det ska bli förbannat skönt! Här har ni en av mina nuvarande favoriter, Backstage With the Modern Dancers av Great Lake Swimmers. Väldans mysig låt.
Efter att ha tagit ett oavsiktligt uppehåll från joggingen som varade i ungefär en och en halv vecka tänkte jag nu idag att om jag vill fortsätta med joggingen så måste jag ut på direkten och sluta skjuta upp det till dagen efter, för då kommer jag aldrig ta mig ut igen. Så jag slängde på mig sportbehån och joggingskorna och begav mig. Man har ju hört hur fort musklerna och konditionen försvinner när man tar ett uppehåll, så jag gav mig fan på att hålla tempo och inte sluta innan rundan var avklarad. Inte nog med att jag sprang snabbare än vanligt, jag sprang även längre - bara för att jag ville bevisa att jag inte latat till mig för mycket under den där en och en halv veckan.
Nu vill jag dö.
Och kräkas lite.
Men det får vänta för jag ska se The Boat That Rocked och njuta av 60-talsmusik och Tom Sturridges fagra anlete. Adios, amigos.
