And if you want, I'll try to love again.

P.P. Arnold

Jag tror jag chockade mig kropp lite väl mycket med att stiga upp tidigt och fara och träna på gym och för att sedan på kvällen gå en långpromenad på lite drygt en timme. Idag har jag haft en molande huvudvärk och ingen ork i kroppen överhuvudtaget. Bara tanken på att röra mig har fått mig tårögd. Det är som om min kropp skriker åt mig "Vad fan har du gjort med mig, ditt as?!" och jag har inget bättre försvar än att jag vill se bättre ut naken och ha buns of steel. Jag tror även att sockerabstinensen har kickat in och bidrar till huvudvärken. Det är som svårtast när det har gått mellan en och två veckor och kroppen märker att man inte matat den med socker på ett tag, så jag har kommit på mig själv med att dagdrömma om coca cola, min största last vad gäller onyttigt. Första klunken ur en nyöppnad flaska och det är så mycket kolsyra att det kittlar och gör aningen ont i gommen och på tungan och det är så jävla gott! Fy fan...

Vidare med annat innan jag bryter ihop!

Eftersom idag har varit en väldans seg dag, så har jag haft jävligt tråkigt. Genom mina försök att bota min leda med att surfa runt på internet hittade jag en hemsida som kan räkna ut hur attraktiv man är genom att ta reda på hur symmetriskt ens ansikte är. (Inre skönhet är ju, som vi alla vet, bah humbug.) Så ni läser denna mediokra blogg skriven av någon som är officiellt 89% attraktiv. Jag vet inte vad det är som drog ner de där sista 11 procenten, det specificerade de aldrig så jag kan aldrig få veta vars felet ligger. Men nu vet jag det, så nästa gång jag har en dålig dag och känner mig ful, då kan jag bara säga till mig själv "Bea, glöm inte bort att en dator räknade ut att du är 89% snygg, you stud muffin you!". Det känns redan mycket bättre.

Men nu ska jag väl gå och se en film eller serie tills det är sent nog att gå och lägga sig. P.P. Arnold är förresten ganska så bra.

Sweat is just fat crying.

You have been warned.

Idag, kära bloggen, gick jag upp vid halv sex för att vara på gymmet vid tjugo över sex. Förvånad? Det är jag med. Så köp en trisslott för fan, för idag sker det mirakel! Sista jag var på gymmet, gud vet när det var, så minns jag att jag och de jag gymmade med köpte en massa muffins och dricka efteråt, så det kanske inte gav så himla mycket. Men idag har jag varit duktig. Fast det var jävligt svårt att ta sig upp. Och att gymma. Och att ta sig hem igen. Men utöver allt det där så gick det bra. 

Jag är dock en sådan där som förväntar mig resultat direkt. "Okej, nu har jag suttit i den här träningsmaskinen i tio minuter, har mina armar blivit smalare?"  och självklart har de ju inte blivit det och då blir jag lite irriterad och undrar vad fan allt jobb ger om jag inte får se resultat minuten jag är klar. Vilket är dumt. Sedan är jag också i mycket sämre form än resten av de förbaskade hurtbullarna på gymmet, så när de just har blivit klara med sig uppvärmning är jag redo att fara hem och dö.

Men nu när jag äntligen är hemma igen så ska jag lägga mig ner i sängen och se en film eller något och inte röra mig mer än nödvändigt.

Our lives will only ever always continue to be a balancing act that has less to do with pain and more to do with beauty.

Benedict Cumberbatch och Andrew Scott.

Nu har jag och Lollo sett klart hela andra säsongen av Sherlock tillsammans. Hon grät så som jag sa att hon skulle göra! Men jag hade tydligen överhypat den aningen, för hon sa att den inte var fullt så bra som jag fått serien att låta. Så nu när jag har övertalat henne att se Misfits med mig, ska jag se till att säga något i stil med "Ja, alltså den är väl helt okej, antar jag. Jag ser den mest för lalala". Då kanske hon blir lika besatt som jag. (Ignorera detta som jag har skrivit nu, Lollo.)

Annars så vaknade jag upp imorse och, tack var tumblr, hittade jag en video av en vacker människa vid namn Shaun Koyzcan som håller på med spoken word. Han har gjort en video där han framför texten To This Day för sitt antimobbing projekt. Den är så bra och vacker och underbar att jag har sett den tio  eller femton gånger idag och gråtit för att det är så kraftfullt skrivet och framfört och jag kan inte hjälpa annat än att bli så väldans kär i honom. Det är framförallt två bitar ur texten som får håret att resa sig på armarna, hjärtat att bulta lite hårdare och ögonen att tåras för att det är så vackert och sorgligt.

If you can't see anything beautiful about yourself - get a better mirror. Look a little closer. Stare a little longer.

och

... So we grew up believing no one would ever fall in love with us. That we'd be lonely forever. That we'd never meet someone that make us feel like the sun was something they've built for us in their tool shed  So broken heartstrings bled the blues as we tried to empty ourselves so we would feel nothing. Don't tell me that hurts less than a broken bone.

Så lyssna gärna på den

I sing a song of sixes, invoke the curse of witches in a remote woodland.

Love/Hate

Det enda dåliga med att se en serie om Irlands kriminella undervärld är att varje gång jag är ute och går, så förväntar jag mig att någon ska köra förbi i en bil och skjuta ner mig eller kasta in en pipebomb genom mitt fönster mitt i natten. Vilket är dumt av några ganska så uppenbara anledningar. För det första, jag bor inte ens i Irland, för det andra så är jag inte ens en liten del av den kriminella undervärlden i Irland, för det tredje, det mest kriminella jag har gjort är väl att snatta jenkatuggummin när jag var liten och för det fjärde så lämnar jag i stort sett aldrig lägenheten. Vad skulle de behöva skjuta ner mig för? Inte dammsugit under mattan? Sett för många avsnitt av en TV-serie på en dag? Bloggat för mycket nonsens? Jag är bara löjlig. Men det kommer nog från att jag inte leder ett så fruktansvärt spännande liv, även om jag nu inte direkt vill bli medlem i ett gäng. Ett riktigt så spännande liv vill jag definitivt inte leda.

Jag och min kära syster har påbörjat ett mer hälsosamt liv, (jag vet att jag sagt att jag ska bli nyttigare många gånger förut, men ja, ja) och nu ikväll var jag ute och gick och valde vägen som leder mot Erikslidsbacken, som är den mest oheliga backen jag någonsin haft oturen att gå upp för. Man tror att den ska ta slut just vid en sväng, men då fortsätter den hur länge som helst. Så nu är mina ben och min rumpa helt döda. Fan, hela jag är död! Jag får se hur det känns imorgon, då jag hade tänkt köra lite zumba. Jag kommer nog gråta mig igenom hela passet.

Men nu har jag baske mig gjort mig förtjänt av att se en film eller en serie! Och så ska jag göra mig en kopp te och äta lite annanas också. Här har ni Hello Death My Old Friend av Robyn G Shiels, som är ganska så fantastisk.

When I see you happy, well, it sets my heart free.

Fabulösa flickor.

Igår var jag och såg Monikas uppsättning av Pelle Svanslös, som självklart var fantastisk! Hon har gjort ett sjujäkla bra jobb som regissör. Efter föreställning var det dags för efterfest för alla skådespelare plus mig och Lollo. Jag dansade så mycket att jag har lite träningsvärk i ryggen. Om man nu kan kalla det jag gjorde för att "dansa". Jag tror inte det. Men jag försökte i alla fall, och mer kan man inte begära.

Idag for jag och Lollo hem till henne, jag gjorde pannkakor åt oss som bakismat, de blev jävligt lyckade, och sedan fick jag Lollo och Filip att se The Borrowers. Jag vet inte hur övertygade de var över filmen, men jag fick se lånaren Spiller i en och en halv timme, så jag är nöjd.

Men nu, första säsongen av Misfits och sedan ska jag sova. Här har ni en trevlig låt.

Since forever and a day.

"We don't steal; we borrow!"

Jag har legat sömnlös hela natten, så vid femsnåret bestämde jag mig för att börja se The Borrowers från 2011. Så nu är jag grötig i huvudet, men fortfarande inte kapabel till att somna, och aningens förälskad i karaktären Spiller, lånarnas svar på James Dean. Stephen Fry är med i denna version och det gör mig alldeles varm och go i magen. Åh, Stephen Fry, hela världens mysfarbror!

Vid halv tolv ska jag möta upp Lollo på stan för att fika och sedan drar jag vidare till Burträsk för att fira Alla Hjärtansdag med Monika. Eller ja, fira och fira, hon och jag ska umgås. Det blir väl inget riktigt firande precis. Vi får se hur jag kommer klara den här dagen med noll minuters sömn.

Här har ni en väldans fin låt av Agnes Obel.

I belong with you, you belong with me.

Me and Mrs Jones.

Så jag och Angelica är båda kära i Robert Sheehan, förståeligt, och efter att ha sett Misfits otaliga gånger och just avklarat första säsongen av Love/Hate och redan sett alla filmer vi har som han är med i, så ville vi se något annat. Me and Mrs Jones blev det. Inget mästerverk, men söt. Jävligt söt. Och Robert Sheehan är så charmig som det bara går att bli. Och snygg. Gah! Grattis till ditt fagra anlete, din charmiga och snygga irländare!

Needless to say, så satt vi och ååh-ade och fnissade varje gång han öppnade munnen. Helt ärligt behövde han bara stå där och titta ut i intet, så blev vi alldeles till oss. Det är något med vackra människor som gör att man tappar lite IQ. Vilket är dumt. De hade ju bara tur i genlotteriet, om man tänker efter.

Moving swiftly on, as is my way. Efter att ha tittat på irländska Love/Hate och blivit mer exalterad över resan till Dublin (vilket kanske är konstigt med tanke på att Love/Hate är ett kriminaldrama där folk blir skjutna till höger och vänster stup i kvarten) till sommaren, så blev vi även nostalgiska över vår Londonvecka för snart två år sedan, då vi sprängde vår budget första dagen och drack mer öl än vad vi åt och gick minst 7 timmar per dag, så vi bestämde oss för att ta en vecka i London också och sedan fara vidare till Dublin. Det kommer att bli dyrt, men värt det! Ser redan framemot det som fan!

Jag försökte förresten imponera på Monika med ett coolt band som jag hittade igår väldigt sent på natten, men tydligen var de gamla nyheter och jag lyckades inte imponera på henne över huvudtaget. Men jag lyssnar aldrig på radio eller ser på musikkanaler, så det är inte så lätt att veta vad som är sprillans nytt eftersom jag måste hitta allt alldeles själv. Men någon av er, kära läsare, har kanske inte hört den. The Lumineers med Hey Ho.

This love of life makes me weak at my knees.

Kära blogg,The Kinks är ganska så jättebra, så nu är det sagt.

Efter den här helgen i Umeå tillsammans med finaste vännen Angelica har jag sagt upp min bekantskap med tequila. Varför? Jo:

Hjälpsam Person: Bea, vilka är dina skor?
Väldigt Full Bea: 39!
HP: Nej, inte din skostorlek. Vilka är din skor?
VFB: 39-40-41! (41 var förövrigt en ren och skär lögn. Vet inte vars det kom ifrån.)

Och sedan tyckte jag även att det var en bra idé att skrika svara åt en telefon när jag skulle ta kort på två personer med den. Jag har ingen aning om varför. Sen var baksmällan inte särskilt rolig att genomlida. Döden hade varit välkommen. Så, tequila no more-o, por favor. Men jag hade väldigt trevligt utöver det i alla fall. Träffar Angelica på tok för lite.

Nu ska jag se på lite Fresh Meat och sedan sova. Hoppas er helg har varit bra, och ni inte behövt uthärda baksmällan of Doom. Tack för mig.

You remind me of a distant constellation.

Ten-Twenty-Ten av Generationals får denna tjej, som inte kan dansa eller ens klarar av att fuldansa, att vilja dansa. Jag gillar't!

What it is like in your funny little brain? It must be so boring.

Hej Bea, vad har du för dig en onsdagskväll som denna? Ja du, person som inte finns, jag sitter i alla fall inte och gråter över de här giferna som visar en tvättbjörn som tröstar och håller sin kattkompis sällskap medan den ligger döende på grund av en tumör. För det vore ju töntigt ... att gråta och så ... ja.

Nu ska jag se Sherlock, för de där giferna gjorde mig ledsen.

And if the chance should happen that I never see you again, just remember that I'll always love you.

För att den får mig att skratta. Och nicka instämmande.

Jag har fått Lollo att se Sherlock! Vi har sett hela första säsongen och hon har sagt att den är jättebra. Jag undrar om hon kommer bryta ihop lika mycket som jag gjorde under sista avsnittet i andra säsongen? Men mest är jag glad att någon gått med på att se det med mig. En nere, nu är det bara resten kvar. Sakta men säkert ska jag omvandla alla min vänner och göra dem till Sherlockians, precis som mig! Ingen av dem kommer ens vara medvetna om en tid då Sherlock inte tog upp alla deras tänkerier! Och de kommer börja tycka att det är något speciellt med Benedict Cumberbatch, men det går inte riktigt att förklara. Han är ju ... ja, faktiskt lite ... söt? Ja, söt är han, men inte min typ. Fast hans ögon är ganska fina, fin färg och så, lite som att titta in i ett hav. Hans hårman är det då inget fel på. Oj, var det där ett pirr i magen? Men det är ju bara en närbild på Benedict medan han ler/har spektakulärt ögonsex med John eller Irene Adler/är i sitt mind palace/är allmänt boss? Men jag måste ju får erkänna att det verkligen är något speciellt över honom! Är han inte lite? Nä, det kan inte vara. Jo fan, han är ju stilig! Sakerna som händer i mig när han använder de där sensationella ögonen att titta in i min själ utan att ens titta in i kameran! Fan, hans händer! Åh, herregud, han är den vackraste mannen i världshistorien ... vad gör jag nu då? BAM! Allt är Benedict och inget gör ont. *cue evil laugh*

Jag tror att jag kanske drog iväg lite väl långt där.

Men vidare till en lite mer sund och lite mindre psykotisk punk, jag ska till Umeå! Umeå, mitt hjärtas stad! Angelica fyllde år för inte så länge sedan, så jag ska ta mig ner och fira henne. En hel helg i Umeå tillsammans med min äldsta bästis! Paradis, säger jag!

Badly Drawn Boy med A Minor Incident. För den är i slutet av Stuart: A Life Backwards och den filmen får mig att skratta och gråta.

A good heart will find you, just be ready then.

Den här bilden får representera min inre monolog över beskedet jag fick idag.

De ville inte ha mig som pedagog. Jävlarna. Det är nog såhär Robin Williams och Richard Griffiths kände när (SPOILER) de blev ombedda att lämna sina tjänster som lärare i respektive film. Alas, jag fick inte ens chansen att beröra de små liven. Jag tycker vi kallar dem för jävlar igen. Jävlar. Så mina kunskaper inom engelska får jag fortsätta att hålla för mig själv. Men upwards and onwards!

Men nu tycker jag vi tar oss lite tid att uppskatta det under som är Glen Hansard som kom ut med ett soloalbum förra året och som är helt jävla underbart. Min favorit är självklart den mest emotionella låten, för vi vet ju att jag är en sucker för sådant.