Vi satt på Rörstrandsgatan igårkväll och drack vin. Hösten fyllde våra hjärtan.

Uttråkade på Heathrow.



Nu är jag tillbaka i Sverige igen vilket är lite skönt, men helt ärligt så vill jag tillbaka till England nu på direkten. Redan under första dagen där, så klickade det till. Det var lite "Ja, men självklart! Det är ju här jag ska vara!"-aktigt, och nästa gång jag far dit kan inte kommer fortare.

Men med det sagt, så är det ganska skönt att slippa vandrarhemmet. Det var inget större fel på det, och stämningen i allrummet var alltid härlig. Men en vecka där är mer än nog.

Vi blev tvugna att ta tuben till Heathrow under lördagnatt, för det tidigaste som gick på söndagmorgon skulle inte hinna fram i tid till vårt flyg. Så vi var framme på Heathrow vid kanske halv tolvtiden, och hade väldigt mycket tid att döda framtill klockan fem, då vi kunde börja checka i bagaget, och sedan till tjugo i åtta, då vårt plan skulle lyfta.

Efter att ha spelat kort ett tag, så la vi oss på golvet, med väskorna som huvudkudde och läste i våra böcker. Men tillslut tog tröttheten över och vi båda somnade. Medan vi log och sov kom det några städare som var tvugna att flytta på bänken som vi låg bredvid. Vi hasade iväg oss fyra meter ut mot mitten av gången och somnade om.

Jag vet inte hur länge jag fick sova, innan jag slänger mig upp, helt borta i huvudet på grund av för lite sömn, och utbrister till Angelica: "Vi måste flytta på oss, så de kan flytta bänken.". Angelica grymtar till, och jag tittar bakåt för att finna bänken på sin ursprungliga plats, med två män som nu sitter på den och tittar ner på mig. Sedan börjar jag titta runt och ser att alla som går förbi kollar ner på oss och skrattar. Det kan ha att göra med att vi låg i princip i mitten av gången och sov.

Men man kan ju aldrig veta säkert.

Här har ni en sjujävla vacker låten av Eldkvarn.