Jag fick en filt med ärmar i julklapp och om man har på sig den bak och fram så ser det ut som man har en cape på sig. Detta glädjer mig.
Igårkväll, efter allt julfirande, bestämde jag mig för att jag skulle memorera hela Ode to a Nightingale av John Keats, för det är en av mina absoluta favoritdikter och för att mitt liv inte är så mer spännande än så. Lo and behold, jag har lyckats memorera fyra verser av åtta. Det faktum att det var väldigt sent och jag var ganska trött när jag började, så är jag väldigt stolt över de där fyra verserna. Och bara för att jag har ett äckligt behov av att bevisa mig själv, så ska ni få de verserna nu:
My heart aches and drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk
Or emptied some dull opiate to the drains,
One minute pass and Lethe-wards had sunk.
'Tis not through envy of thy happy lot,
But being too happy in thine happiness,
That thou, light-winged Dryad of the trees,
In some melodious plot
of beechen green and shadows numberless,
Singest of summer in full-throated ease
O for a draught of vintage! that hath been
Cool'd a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country-green,
Dance and Provençal song and sunburnt mirth.
O for a beaker full of the warm South!
Full of the true, the blushful Hippocrene,
With beaded bubbles winking at the brim
And purple-stained mouth,
That I might drink, and leave the world unseen,
And with thee fade away into the forest dim.
Fade far away, dissolve and quite forget
That thou among the leaves hast never known
The weariness, the fever and the fret
Here, where men sit and hear each other groan,
Where Palsy shakes a few, sad, last grey hairs.
Where youth grows old, and spectre-thin, and dies,
Where but to think is to be full of sorrow,
And leaden-eyed despairs,
Where beauty cannot keep her lustrous eyes,
Or new Love pine at them beyond to-morrow.
Away! away! for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his Pards,
But on the viewless wings of Poesy,
Though the dull brain perplexes and retards.
Already with thee! tender is the night
and haply the Queen-Moon is on her throne
Cluster'd around by all her starry Fays
But here there is no light
Save what from heaven is with breezes blown,
Through verdurous glooms and winding mossy ways.
Imponerad? Tänkte väl det. Jag har dock inte lärt mig när det ska vara kolon och semikolon, så ta det som ett bevis på att jag inte bara kopierat texten.
Men nu ska jag gå tillbaka till att städa i lägenheten och rocka loss till den här väldans bra låten av The Only Ones.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar