I just want to be there when the morning light explodes, on your face it radiates, I can't escape. I love you till the end.

Rory och Lorelai i Gilmore Girls.

Jag har gjort ett nytt livsstilsval - jag ska börja dricka kaffe. Jag tror det kommer från att vara runt 15 år gammal och sträcktitta på alla säsonger av Gilmore Girls tillsammans med min mamma. För er som inte har sett Gilmore Girls, och då har ni i så fall missat något jävligt bra, så spenderar de två huvudkaraktärena mycket av sin tid åt att dricka kaffe, vilket har gett mig en ganska romantisk syn på drycken. Så nu är jag Bea, kaffedrickaren. "Kolla", kommer de säga, "Där går Bea. Hon dricker kaffe nu.". Detta glädjer mig på något sätt, men jag vet inte varför. Det bara gör det.

Jag har börjat se ett irländskt kriminaldrama, Love/Hate, och det är så mycket irländsk dialekt på en och samma gång att jag bara sitter och dånar lite för mig själv. Hur är det rättvist att de får prata det bästa språket i världen flytande och med en sådan fantastisk dialekt? Jag älskar svenska och tycker det är ett vackert språk, men åh det engelska språket. Medan jag och min kära syster satt i vardagsrummet och kollade på ett avsnitt och jag dånade lite inombords, så vände jag mig mot Angelica och, totalt berusad av dialekterna, sa "Hörrudu, syster, vad säger du om att fara till Irland och hitta oss varsin karl?". Jag tänker mig en romans a la P.S. I Love You, utan en hjärntumör det vill säga, vilket leder till giftemål och lycka i alla våra dar medan min man spelar the Pogues Love You 'Till the End och Steve Earles Galway Girl för mig och är sådär snygg och charmig som Gerard Butler är i filmen. Så nu har vi tittat på hur mycket en vecka i Dublin skulle kosta med flyg och boende. Inget är bestämt, men tar vi oss iväg till Dublin skulle jag bli väldigt glad. Väldigt glad, indeed. Jag kan ju bli en irländare rikare.