Nu var det väldigt många dagar sedan jag sista hörde av mig, men jag tycker vi gör det här förhållandet till ett filmförhållande. Så, jag har gjort bort mig totalt, men inser att jag omöjligt kan leva utan er och bestämmer mig för att vinner er tillbaka. Jag ställer mig utanför er lägenhet i ösregnet och håller, med tårfyllda ögon, ett tal med snubblande ord om hur ni fullkomnar mig och hur ni har räddat mig från mig själv. Talet är så fantastiskt innerligt att ni inte kan annat än förlåta mig. There, sorted.
Nu kan jag skriva om det jag vill berätta om, det som har varit min besatthet de senaste två dagarna - American Horror Story. Det är en skräckserie som handlar om en familj som flyttar in i ett hus som visar sig vara hemsökt. Den har helt allvarligt skrämt skiten ur mig. Första natten jag började se serien, så blev jag så rädd att jag inte kunde se den på datorn, för att hörlurarna gjorde så att jag hörde exakt vartenda ljud. När ljusen som jag hade tänt slockade, för att stearinet tog slut, så var det första jag tänkte på att det var spöken som släckt ljusen. Och sedan dess har jag haft svårt att titta i speglar och i återspeglingen från fönsterna, för jag är dödssäker på att jag kommer få se ett spöke, och vartenda ljud får mig på helspänn.
Men det är värt det, för jag är fullkomligt förälskad i den där serien. Det är bara surt att det bara går att ladda hem nio avsnitt från första säsongen än så länge. (Kollade nyss och tionde avsnittet går att ladda hem! Oh, the joy!)
Och Tate då! Han är så oförskämt underbar och läskig och fin och galen, allt på en och samma gång. Fast mest är han underbar och fin. (Det är läskigt att jag tycker så, om man vet allt vad han har gjort under seriens gång.) Varje gång en scen som han är med i börjar, så får mina äggstockar den här reaktionen:
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar