tisdag 28 februari 2012

I'm paralyzed and collared-tight. No pills for what I fear.

Harry.

Jag sitter och kollar på bilder på Harry och känner hur jag får en klump i halsen för att jag saknar honom så himla mycket. Nu har jag varit i Skellefteå i en månad och 8 dagar, så det känns som en evighet sedan jag såg honom sist.

Egentligen var det tänkt att jag skulle stanna i Skellefteå i två veckor och sedan fara tillbaka till Karlstad igen. Men ju längre jag var här, desto svårare blev det att åka. Under de sju månaderna jag var i Karlstad, så har jag känt mig mer ensam än jag någonsin gjort i hela mitt liv, eftersom jag åkte ifrån alla vänner, skolan och i princip allt jag visste om livet. Så att komma tillbaka till Skellefteå, om än jag fortfarande inte är så överdrivet förtjust i själva staden, var som att få tillbaka en liten del av det jag hade förut. Även om det aldrig kommer bli som det var, vilket är fullt förståeligt, så är det i alla fall någonting.

Men eftersom jag är den velande personen som jag är, så kan jag fortfarande inte bestämma mig för om jag ska stanna här i Skellefteå eller om jag ska fara tillbaka till Karlstad. Vars jag än är, så har jag fortfarande inget jobb eller inkomst att bidra med till hyra och mat och jag kommer känna mig mest som en börda. (Även om både mamma och Angelica försäkrat sig om att jag inte ska känna så.)

Själva tanken med flytten till Karlstad var att jag skulle få vara med min mamma så mycket som möjligt innan jag far iväg till England, eftersom jag bara fick träffa henne några gånger under hela gymnasiet. Så det känns som jag bara slänger bort tid som jag kan använda till mamma. Och vad som gör saken ännu värre är att jag även fick Harry. Det känns dumt att jag skaffar en katt, och sedan flyttar iväg till en annan stad, till en lägenhet som inte har plats för en kattlåda, och dessutom vill de jag delar lägenhet med inte ha en katt.

Men jag saknar honom så jävla mycket och jag blir så ledsen när mamma berättar hur stor han har blivit sedan jag såg honom sist. Jag vill inte gå miste om tid med honom heller innan den stora flytten, för jag vet ju inte hur snabbt jag kommer att komma till rätta innan jag kan hämta med honom till England.

Jag är inte riktigt säker på vars jag vill komma med allt det här. Jag kände bara att jag behövde få skriva av mig lite, innan jag blir galen. Så ni får ursäkta om inlägget dryper av självömkan och ambivalens.


1 kommentar:

  1. Bloggar är till för känsloyttringar, så är det bara! :)

    Sv: Det finns alltid en repeatknapp som man kan trycka på om man föredrar att Geos musik går runt i ett evigt kretslopp om man så vill, som tur är! :)

    Det är väl då det blir som mest enerverande nästan? "Men för guds skull, tillochmed en imbecill som JAG kan svaret på detta, hur kan då inte du det?!" Och sedan blir jag så arg på att de har en sådan enkel fråga som miljonfrågan! Tänk själv att sitta där i stolen och vara så nervös och sedan får man en sådan enkel sak. Jag hade dansat runt och sjungit "Nixon, Nixon, Nixooooon!" och skämt ut mig själv och min familj. Det var som när jag zappade förbi dobidoo (nej, jag är inte åttio år och gillar inte melodikrysset!) och de hade sådana där remsor, där programledaren vecklar ut en lång remsa med en textrad från en låt och så ska de tävlande sjunga låten, och på remsan stod det "On the corner is a banker with a motorcar". Och jag bara "Penny Lane, Penny Lane, Penny Lane." Men de i studion var helt tysta och de kände inte igen en strof ur PENNY LANE. Liksom. Denna mästerkomposition. Då tappade jag hoppet för mänskligheten.

    Det finns mycket annat de skulle ha kunnat göra för att förbättra miljön innan de börjar skära ned på säkerheten så. Kanske inte dra E4 och dess tungtrafik genom stan? Se till att det fanns tillräckligt med parkeringar så inte alla hade behövt cirkulera runt som vilsna fiskmåsar i jakt på en plats? Kanske inte ha rödljus hela stan igenom utan en rondell istället så det blir någon fart på alltihopa och inte bilarna står och spyr ut avgaser ända på tegsbron varje dag vid femtiden? .. Det känns som att det hade kunnat finnas annat att se över innan man började med en superliten förändring. De har ju obviously inte fungerat så bra heller, de där däcken.

    SvaraRadera