Nu sitter jag mitt i natten och väntar på att få se andra avsnittet av Sherlock, FÖR NU ÄR TREDJE SÄSONGEN HÄR! *dör lyckodöden* Förstår ni hur länge jag har väntat på det här?! Hur länge jag har lidit! Svar: för länge för att vara humant! De tog verkligen sin ljuva tid med den här säsongen. Men nu är den äntligen här och jag får fjärilar i magen (Ja, fjärilar i magen. Sluta döm mig.) bara jag tänker på det. Om det är patetiskt eller den renaste av kärlekar för en serie, det är en fråga vi får spekulera över någon annan dag för just nu har jag inte tid med det.
Åh herregud, när jag skulle se första avsnittet så var jag nästan lite nervös inför det. Nu har jag suttit här i flera år (två år) och liksom gråtit över Sherlock och John och byggt upp en massa förväntningar över hur de ska återförenas och vad som kommer att säga och vad som kommer hända. Jag var rädd att jag skulle bli besviken, för det brukar ju oftast vara så när man har en massa förväntningar om hur det kommer vara så in i helvetes storslaget och fabulöst och fantastiskt och så kommer det ut som en liten prutt. Och jag vill inte att Sherlock ska komma ut som en liten prutt. Ska Sherlock vara en prutt av något slag, så ska serien vara en sådan där som tycks komma ända från magen och som bullrar och får marken att skälva.
Så, vad tyckte jag om första avsnittet? Ahh! Jag trodde det skulle vara jättekänslosamt, vilket det visserligen var, men det var så mycket humor och trots att (Ingen riktig spoiler nu, men ni kanske inte vill veta Johns reaktion.) John var asförbannad så kunde man se lite glädje i ögonen när Sherlock försöker skämta. Jag satt mest och skrattade och var glad över att de är tillsammans igen. Det var allt jag ville.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar