Efter att ha försökt övertala mig själv att stanna inne ikväll, för att här inne finns det element, te och i alla fall EN hund som inte har något emot att man smyger in fötterna under den för värme, medan ute var det kallt och jävligt och jag skulle först frysa, gå över till att svettas för att sedan frysa igen. Trots att det positiva med att stanna inne aningen övervägde det negativa, så tog jag mig ut. Det är jag glad för nu, för istället för att nöja med mig att kanske springa någon meter längre så gav jag allt jag hade och sprang bra mycket längre än vad jag orkat förut. Nu skiter jag i jantelagen och säger rätt ut att jag är förjävla stolt över mig själv. Att gå från att endast gå på några promenader i veckan till att kunna springa närmare en halvtimme flera dagar i veckan är - inte för att jag egentligen tror på mirakel - baske mig ett mirakel! Det känns skönt att jag ser framsteg, speciellt efter mitt uppehåll när jag hade tappat motivationen att fara ut och springa, och nu känns det som mitt mål att kunna springa broarna runt faktiskt är möjligt. Innan våren är kommen ska jag ha uppnått det målet.
Nu ska jag jävlar i mig gå och göra mig en kopp te och en macka och sätta mig och titta på serier fram till det är dags att sova. Call the Midwife har ju påbörjat sin tredje säsong nu, som jag har längtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar