In a minute there is time for decisions and revisions which a minute will reverse.

T.S. Eliot.

Om ett litet tag kommer jag få se sista avsnittet av Sherlock för den här säsongen. Jag har inte varit fullt lika imponerad av den här säsongen som de tidigare säsongerna, men jag hoppas hoppas hoppas att det sista avsnittet kommer gottgöra det och verkligen kännas som en rak höger i solarplexus och en varm kram på samma gång.

Medan jag väntar har jag bestämt mig för att memorera dikten The Love Song of J. Alfred Prufrock av T.S. Eliot. Jag memorerade ju Ode To A Nightingale av John Keats för ungefär ett år sedan (kan den fortfarande utantill, tack så mycket) och kände att jag gärna skulle vilja kunna en till. (Kunde även somewhere i have never traveled, gladly beyond av ee cummings, men den har jag tyvärr halvt glömt bort hur den gick.) Det är mitt partytrick, recitera dikter. Fast då är ju ingen intresserad av att höra mig recitera dikter, så jag vet inte riktigt om det kan kallas för partytrick. Men en dag kommer det hända att någon ber mig recitera och då tänker jag fanimig vara beredd!

Än så länge har jag bara lärt mig två strofer av tjugo. De går så här:

Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Lika a patient etherized upon the table;
Let us go, through certain half-deserted streets,
The muttering retreats
Of restless nights in one-night cheap hotels
And sawdust restaurants with oyster-shells:
Streets that follow like a tedious argument
Of insidious intent
To lead you to an overwhelming question...
Oh, do not ask, "What is it?"
Let us go and make our visit.

In the room the women come and go
Talking of Michelangelo.

Visst blir ni extremt imponerade? Jo, jag förstår det. Men nu kan jag inte memorera mer, för nu är det dags för Sherlock!