Lite åsikter om The Sign of Three.

Om ni inte vill ha spoilers till hela The Sign of Threeavsnittet av Sherlock, så föreslår jag att ni inte läser det jag kommer skriva nu. Har ni däremot sett det, så är ni varmt välkomna att läsa och gärna kommentera.

Jag satt ju som sagt uppe och väntade mitt i natten på att få se det andra avsnittet, The Sign of Three, och var löjligt exalterad. Trots att jag var dödstrött när det väl var klart att se, så tvingade jag mig själv att hålla mig vaken. Efter två års väntan så ville jag helst inte behöva vänta mer om än det bara skulle vara några timmar. Min ödmjukaste åsikt är att de två mittenavsnitten i varje säsong av Sherlock alltid har varit de svagaste av avsnitten. Absolut inte dåliga, inte ens i närheten av medioker, men när de skulle jämföras med de första och de tredje avsnitten så har de alltid varit lite sådär. Så jag hade i bakhuvudet att även det här skulle vara ett svagt avsnitt innan jag började se. Premissen var som följer: John ska gifta sig med Mary och Sherlock ska agera bestman. Sherlock kämpar med att skriva sitt obligatoriska bestmantal och blir sentimental. Och sedan händer det inte så mycket mer än så egentligen. Det känns som om manusförfattarna (den här gången var det alla tre - Steven Moffat, Mark Gatiss och Stephen Thompson - som skrivit ett manus tillsammans istället för ett avsnitt var) lägger allt sitt krut på humorn. Vi får ett fall under hela avsnittet som ärligt talat inte var särskilt intressant. Fallet hade potential att vara bra, men för mycket tid läggs på Sherlocks ansvar som bestman. Han viker servetter, hjälper till med bordsplacering, övar på vals, skriver tal och ordnar svensexa. Det ointressanta fallet tar han på sig för Johns skull, inte för att han, mannen som skjuter väggar och sånär blir galen när han är utan ett fall i några timmar, behöver det för att hålla sin maskinliknande hjärna stimulerad. Det känns aningen osannolikt. En man som Sherlock skulle inte nöja sig med att sitta och placera ut människor han aldrig träffat till olika bord, hur mycket han än får deducera skiten ur svarskorten från inbjudningarna.

När Sherlock och John träffas för första gången är Sherlocks EQ lika med noll. Han är opassande, rapp, arrogant, oförskämd. Han ber aldrig om ursäkt för hur han beter sig för att han inte förstår varför folk skulle ta illa upp av det han deducerar om dem, för att det är ju sanningen. Under de två första säsongerna får vi ser hur han utvecklas och tack vare John blir mer medveten om vad som är passande och inte. Men han håller fortfarande kvar vid det som gör Sherlock till Sherlock. Trots att han gillar John och räknar honom som en vän, så lyckas han ändå förolämpa honom var och varannan minut - för det är sådan han är. Och jag gillar det. Jag vill att Sherlock ska vara opassande, arrogant och oförskämd. För det betyder att de få gångerna han verkligen visar hur mycket John eller någon annan betyder för honom, så förstår man att han menar det. Se bara hur fint det var i The Hounds of Baskervilleavsnittet efter Sherlock har sett odjuret och är särskilt oförskämd mot John och hur han dagen efter, för att säga förlåt, säger till John "Listen, what I said before John, I meant it. I don't have friends. I've just got one.". Det behövdes inget mer! Det räckte för att man skulle bli lite varm i hjärtat.

Vad jag såg fram emot med den nya säsongen var att nu hade Sherlock varit utan John i två år. John som har agerat som Sherlocks sociala krycka, som finns där och säger till när Sherlock inte riktigt kan bete sig. Det måste ju bara betyda att Sherlock har fallit tillbaka lite grann på ruta ett, och nu skulle han komma tillbaka och vara samma gamla Sherlock, mannen som inte direkt är EQ-kungen. Vad vi istället möts av i The Sign of Three är en man som - vågar jag säga det? - lätt kan uppfattas som sentimental. Fortfarande förjävla smart och rapp och aningen opassande, men långt ifrån den Sherlock vi lärt känna och älskar. Visst kan man skratta gott åt (det gjorde jag också) hur Sherlock lutar sig mot brudtärnan och erkänner att han älskar att dansa, varpå han demonstrerar genom att göra en piruett. Det skulle vara fint om man satt på tumblr och fick se det som fanart. Men jag ser det lite som hela grejen med Johnlock, det är fint att tänka på men vill man verkligen ha med det i serien? Nja, nä, visst passar det sig bäst kvar på tumblr?

Trots att varje avsnitt har med andra saker än själva fallen, så har aldrig det tagit över. Fallen har alltid varit i fokus. Men nu kändes det bara som om fallet i det här avsnittet bara slängdes dit för att det inte enbart skulle handla om bröllopet. Det kändes krystat, förhastat och oengagerat.

Tro inte nu att jag satt och våndades genom hela avsnittet. Jag var underhållen och det var som alltid bra jobbat från hela teamet - skådespelarna var sina vanliga duktiga jag, det var vackert filmat, producerat och regisserat. Men det var just vad manusförfattarna valde att fokusera på och hur de framställde Sherlock som inte riktigt stämde överens med resten av serien. De ville vara roliga och de var jävligt roliga, men det kändes som om de inte riktigt visste vem Sherlock var längre. Det var ett sådant stort hopp från hur vi alltid har sett honom att det inte framstod som trovärdigt.

Så nej, det här var inte det bästa avsnittet hittills. Men om man nu ska tro Moffat och Gatiss, så kommer His Last Vow var mer hjärteskärande än The Reichenbach Fall (svårt att tänka sig) så då kommer de förhoppningsvis satsa mer på spänningen, fallen och Sherlock och Johns jargong istället för att vara roliga.

Så om någon av er har orkat läsa igenom det här, vad tycker ni?