London del 4.

Russell Square.

10-11 september.
Vår allra sista heldag i London och vi ägnade den åt att spela korta, äta Cadbury's Caramel Nibble, (Som, utifall någon av er har tänkt fria till mig, är det enda jag begär. Ingen ring behövs.) äta pizza, packa ihop allt och spela lite mer kort. Vi hade räknat ut att vi inte kunde ta det tidigaste tåget till Heathrow, utan vi var tvugna att det senaste nattåget på lördagen. Vi hade sett allt vi ville se, vi hade gjort allt vi ville göra, vi hade spenderat majoriteten av våra pengar, vi hade gått tillräckligt för att fylla ett helt år av motion, nu ville vi bara ägna den allra sista dagen med gamla hederliga ingenting. Och inget var det vi gjorde.

När det var dags att börja gå mot tuben, så checkade vi ut och begav oss. Vi kom med det nästsenaste tåget, vilket visade sig vara tur lite senare under resan. Det tar ungefär en timme mellan Russell Square Underground till Heathrow, och under nästan hela resan blev vi väldigt underhållna av ett gäng fulla nya zeeländskor. De var hur roliga som helst! De pratade om rugby, och när en annan person nämnde en spelare som den personen tyckte om, så slängde nya zeeländskorna sig upp, arma rakt upp i luften, och skrek "Yeeaah!". Jag och kvinnan som jag satt bredvid höll på att skratta ihjäl, långt efter det hade hänt.

När vi väl var framme på Heathrow, så visade sig att vi skulle hela vägen till terminal 5, som låg 3 miles  ifrån där vi var, så vi fick vänta på en buss som skulle ta oss dit. Så vi fick åka en röd dubbeldäckare vars busschaufför körde som en jävla galning. (Det blir inte så mycket bättre än så!) Väl vid rätt terminal så hade vi ganska många timmar att döda. Jag har redan skrivit om att vi sov i mitten av gången, så jag tänker inte dra den historien igen. Så här har ni lite bilder från vår tid på Heathrow istället.

Vår utsikt.

Jag var övertrött och uttråkad.

När jag vaknade upp och frös som en galning.

Angelica gömde sig i sin kofta, medan jag låg helt exponerad.