It's getting faster, moving faster, it's getting out of hand. On the tenth floor, down the back stairs, it's a no man's land

Jag har äntligen skrivit klart mitt personliga brev till Passal, och jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att de tycker om det. För baske mig, jag har varit förbannad över det där Djävulens brev! Det krävdes många djupa suckar och gnuggande av panna, en halvsmällning av sovrumsdörr, ett gömmande under täcket med Joy Division i hörlurarna tills indignationen lagt sig och jag kunde få den gjord

Jag har ingen aning varför jag tycker att personliga brev är så jobbiga att skriva eller varför jag blir så upprörd när jag väl måste skriva dem. Det kanske har något med jantelagen att göra, att jag ogärna skriver eller pratar om mina positiva egenskaper utifall det skulle tas som skryt. Och personliga brev handlar ju enbart om att skryta skiten ur sig själv och höja upp sig själv till gudliknande status. Typ. Kan jag inte få anse mig själv en gud utan att behöva påpeka det för möjliga framtida arbetsgivare? Det känns mer ödmjukt så.

Men nu är skiten skriven och skickad till min hotmail så jag kan skriva ut den på biblioteket imorgon. Och om de inte tycker att den är bra nog, ja... då ska jag motha fuckin' bust a cap up they ass, yo. Eller något.