London del 2.

Abbey Road Studios.

6 september.
Eftersom jag är hopplöst kär i the Beatles, så var det ganska självklart att jag ville fara till Abbey Road och se övergångsstället och studion. Så det var det vi bestämde oss för att göra under tisdagen. På väg mot Abbey Road, så gick vi förbi en affär där vi fick syn på knäckebröd på en av hyllorna och vi blev båda väldigt förvånade. Det visade sig vara en affär som heter Totally Swedish, som säljer lösviktsgodis, hårdbröd och andra svenska läckerheter. Vi skrattade väldigt gott åt den affären. Vi gick vidare och efter att ha tagit en middagspaus, så var vi äntligen framme. Jag log som ett litet barn och skuttade fram över övergångsstället två gånger. Angelica skakade på huvudet och tyckte jag var barnslig. Men det är ju för fasiken Beatles det handlar om! Hur väntade hon sig att jag ska reagera?

När vi var på väg tillbaka till vandrarhemmet började det spöregna och vi hade varken regnjacka eller paraply. Sedan höll jag på att bli överkörd av en tourbuss. Men Angelica räddade mig och jag fick onda ögat av busschauffören.

Vi duschade och tog oss en tupplur, sedan gjorde vi oss i ordning och gick ut. Vi hamnade på ett ställe som heter The Bowery, som är en musikklubb. De spelade väldigt bra 80-tals new wave-ish musik. Det var väldigt coolt. Men jag kände inte riktigt som jag passade in, för jag hade på mig en klänning och en blommig kofta. Fast det var ganska roligt när bartendern, i sina coola kläder, granskade mig och konstaterade med sin blick att jag inte riktigt passade in där. Jag fick som lust att säga att jag har flannellskjortor också.

7 september.
Vi vaknade, klädde på oss och gick ut. Vi gick förbi St Paul's och över London Bridge och vandrade runt på andra sidan Themsen ett tag. Efter ett tag blev vi hungriga och letade upp McDonald's. Jag har aldrig varit med om en sådan service på ett snabbmatsställe förut! När vi var klar med att äta och skulle slänga skräpet och ställa undan brickorna, så tog de dem och gjorde det själva. Chefen, som inte ens hade med sådant att göra, tog min.

Efter maten bestämde vi oss för att helt skippa kartan och istället vandra runt och se vars vi hamnade. Vi gick runt ett tag och fick syn på en cool vägg som hade sista kapitlet ur Charles Dickens The Pickwick Papers. Tydligen ska den lysa upp när det är mörkt, men vi såg den bara under dagen, fast den var riktigt cool ändå.

There are dark shadows on the earth but its lights are stronger in the contrast. Some men, like bats or owls, have better eyes for the darkness than for the light. We who have no such optical powers are better pleased to take our last parting look at the visionary companions of many solitary hours, when the brief sunshine of the world is blazing full upon them. CD.

Tillslut hamnade vi på Tooley Street, som är samma gata som London Dungeon ligger på. Vi fortsatte ner mot Themsen och gick längs vattnet tills vi kom till Shakespeare's Globe. De har byggt upp Shakespeare's gamla teater så som den såg ut under hans tid och nu håller de på att sätter upp hans pjäser lite då och då. Det kostade att gå in, men dörrarna var öppna så vi kunde se in i teater och det var ganska häftigt. Utanför Tate Modern stod det en gatumusiker som Angelica blev alldeles galen i. Så där stod vi ett tag och lyssnade på honom. Han sjöng bland annat In my life av Beatles och Father and son av Cat Stevens, så jag tyckte också om honom. När det började bli för kallt för att sitta kvar gick vi över Millenium Bridge - som jag aldrig gör om ingen! Den kändes otroligt ostadig - och gick hem.

Efter att ha tagit det lugnt på vandrarhemmet ett tag, så gick vi ut och letade upp en restaurang. Vi hittade en helvegetarisk thai buffé. Jag var överlycklig, men Angelica höll på att spy. Hon var inte nöjd. Efter maten bestämde vi oss för att gå till den sista puben vi var på under måndagen, men eftersom vi var fulla när vi var där, så hittade vi inte igen den. Det slutade med att vi gick vilse och kom in på en annan pub som heter the Plough. Ena bartendern där är min blivande man, han vet bara inte om det än. Jag blev alldeles betagen av honom. Väldigt estetiskt tilltalande! På the Plough fick jag även dricka det godaste ölet jag någonsin druckit - Stella Artois. Men Angelica tyckte det smakade kattlåda.