London del 3.

Parlamentet och the Clock Tower aka Big Ben.

8 september.
Det var den här dagen som vi gick allra längst. Vi gick hela vägen till parlamentet och Big Ben, vilket tog runt en timme. När vi tagit kort och blivit i stort sett tvingade av en läskig tant att köpa fula platsblommor i förmån till föräldralösa barn, (hon ville att vi skulle betala minst fem pund för dessa sketna blommor, även fast vi förklarade om och om igen att vi bara hade mynt på oss och att vi förresten bara var turister och hade begränsat med pengar med oss och var tvungen att äta varje dag. Hon lyssnade inte och förtsatte att tjata om att vi skulle "give whatever piece of paper you have.", så tillslut gav vi henne två en pundare och gick.), så gick vi över Westminster Bridge och hela vägen till Tate Modern, vilket kanske inte låter så jävla långt, men om ni kollar upp det på en karta så ska ni få se att det är förbaskat långt. Ni borde vara imponerade. Vi satt vid Tate Modern ett tag och vilade, innan vi gick tillbaka till McDonald's som vi var på förut och åt. När vi ätit klart gick vi över London Bridge, förbi St Paul's, raka vägen till en båge som heter Aldwych och sedan rakt upp hela vägen till Russell Square. Allvarligt, kolla upp det på en karta!

Vi kom tillbaka till vandrarhemmet och vilade ett tag. När vi var utvilade tog vi oss en dusch och gjorde oss i ordning för att gå tillbaka till the Plough, fast den här gången var inte den snygga bartendern där den gången.

9 september.
Den här dagen gjorde vi inte mycket alls. Allt som vi ville se hade vi sett och vi hade inte så mycket pengar kvar att röra oss på. Vi gick iväg till en liten affär och köpte varsin dricka, (Vimto, min kära Vimto. Vad olycklig jag är att jag inte verkar hitta dig i Karlstad!) ett paket Hobnobs och en chokladkaka och satte oss i en park i närheten av vandrarhemmet, där en duva, väldigt nonchalant, sket på min syster. Sedan hängde vi på vandrarhemmet och gjorde ingenting. Men vid sextiden på kvällen fick jag nog och ville ut på en promenad i alla fall. Så vi gick ut och det var bestämt att vi skulle fara till Picadilly Circus och sedan vidare till Hyde Park. Så vi gick, och gick, och gick, och gick. Till slut kom vi fram till Picadilly.

Och sedan vidare mot vad vi trodde var Hyde Park. Istället för att mötas en enorm park med grönt gräs och gröna träd så långt ögat nådde, så möttes vi av en enorm mur med taggtråd högst upp. Angelica kommenterade att det var ju jävligt roligt att se en mur. Jag konstaterade att det var väldigt taskigt att man tydligen bara fick ta del av parken under dagen.

Det var inte Hyde Park, fick vi sedan reda på.

Det var Buckingham Palace.

Det förklarade muren.

Jag hade alltså hållit kartan fel, så vi hade gått världens omväg för att komma till Hyde Park. Det var lite bittert, men samtidigt lite skrattretande. Angelica fick ta över kartan, och vi bestämde oss för att skita i parken och gå hem istället. På vägen hem var jag nära på att bli överkörd igen. Angelica skrek till, jag upptäckte bilen och gjorde en sorts dans för att vända på klacken och sprang sedan tillbaka till trottoaren. Jag är ganska säker på att föraren gjorde V-tecknet åt mig. Men inte det trevliga V-tecknet som betyder peace eller victory. Utan det lite mer otrevliga. Men det var en upplevelse det med.