I'm not sick, but I'm not well. And I'm so hot, cause I'm in hell.

Peep Show.

Min instinkt att döda har aldrig varit så stark som den var när jag väcktes av grannungarna nu på morgonen. Jag förstår att ungar vill leka utomhus och att deras lekar kan bli något högljudda, men när de gallskriker så högt man tror att lungorna ska spricka på dem, då känns det inte fullt lika okej. 

Eller ja, döda kanske var lite att ta i. Men öppna fönstret och skrika att de ska hålla tyst medan vissa försöker sova kändes ganska lockande. Men jag tror inte att föräldrarna skulle uppskatta det. Och jag tror risken att vår ytterdörr vandaliseras ökar utifall jag skulle göra det.

I natt var förresten första gången på länge som jag gick och la mig innan det hunnit blivit ljust igen, vilket känns lite som en bedrift. Sedan att jag lyckades väcka mig själv med att spotta på mitt täcke på grund av en dröm, kändes inte lika fullt som en bedrift. Men att jag somna om var också en bedrift.

Två bedrifter inom loppet av 24 timmar känns ganska lyckat. Eller, tre om man räknar med att jag var ute på en promenad.

Vilket vi gör.

Slutligen, som avslut för det här inlägget - jag har första säsongen av Peep Show på min datorn. Det gör mig väldigt glad.