Jag har ett fejkleende. Inte så att mitt leende inte är på riktigt, men det ser ut som ett okej-nu-ska-jag-le-fastän-personen-som-tar-bilden-och-människorna-jag-tvingats-umgås-med-irriterar-skiten-ur-mig-döda-mig-döda-mig-nu-leende. Min mamma har precis samma leende, fast hennes är mycket, mycket värre. Jag tror det beror på att vi båda har ganska små munnar. Min mun är så liten att när jag ler det bredaste jag kan, så är den fortfarande bara hälften så liten som Claes, som gick i min klass, mun.
Varför jag kände att det här var något jag vill dela med mig av vet jag inte. Kanske för att jag och mamma pratade om det för någon dag sedan, eller så har jag inget bättre att prata om.
Nu har jag i alla fall tvättat bort mitt söka-jobb-smink, vilket känns väldigt härligt. Jag tycker verkligen inte om att ha på mig foundation en längre tid. De första tio minuterna går bra, men sedan är det bara jobbigt. Så nu ska jag lyssna klart på musiken från A Very Potter Sequel och se klart avsnittet av Never Mind the Buzzcocks (Noel Fielding!) och sedan är det straight to bed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar