Jävlar anamma.

En svettig och jävlig Bea.

Idag lyckades jag nå mitt joggingmål och jag är fruktansvärt stolt över mig själv! Förut har jag nöjt mig med att kanske jogga några meter längre varje gång jag joggade, men idag hade jag med mig Krister som vill börja följa med och springa och det bidrar att man kämpar lite mer och ger mer jävlar anamma. Så idag sprang jag de sista 2,2 km som saknades för att springa hela sträckan jag satt som mål. Fy fan vad skönt det känns och fy fan vad jag blir glad och vad jag känner mig duktig!

Hade det här varit för ett år sedan så hade jag inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna jogga så långt som jag klarar nu, speciellt inte efter att varit den sortens person som fnyser och muttrar "Idioter..." varje gång jag såg en joggare. Nu är det fortfarande långt ifrån att vara en gedigen sträcka, jag skulle inte må sämre av att kunna jogga längre men för idag ska jag bara vara så jävla nöjd över mig själv och känna mig bäst. Och så jobbar jag på att bli bättre lite senare.