When the life in your eyes wants black, things return. You've come back.

Lite Mark Corrigan för er där.

Hej. Jag har varit hemma, på ett ungefär, sedan klockan 16.00 idag och jag har inte ens brytt mig om att berätta för er läsare att jag lever och mår bra. Ni har blivit totalt dissade i flera timmar. Hur känns det? Ska ni gråta nu? Jag kommer inte döma er om ni börjar gråta.

Nä, nu ska jag inte vara odräglig. Jag har faktiskt saknat er lite grann, även om det varit skönt att inte känna pressen att uppdatera. Jag hoppas att ni har orkat stanna kvar trots min frånvaro. (Snälla, lämna mig inte! Jag behöver folk som frivilligt läser om mitt trista liv, för att på så sätt ge mig något bättre självförtroende och inte känna mig fullt lika patetisk som jag i verkligheten är.)

Jag har som sagt varit hos mormor i Dalstorp de senatse dagarna. I måndags begav sig jag, mamma och mormor, tre generationer Lundahlska kvinnor, iväg för att handla på Gekås i Ullared. Om jag någonsin varit på ett mer primitivt ställe i hela mitt liv! Folk tog sig fram genom att köra in vassa armbågar i ens revben, köra på en med deras kundvagnar och kliva över döda kroppar av de människor som inte klarat pressen. De var som djur. Jag var rädd.

Men det var billigt.

Annars så har vi druckit gott vin, mormor och mamma har varit nostalgiska, och vi har blivit miljonärer flera gånger om i min Vem vill bli miljonär-app på min mobil. Jag har även kommit en bit på Kafka på stranden av Haruki Murakami, och än så länge är den fruktansvärt bra.