Sagan om skräckslagna Bea och den envisa harkranken.

Sent en kväll satt den arbetslöse 19-årigen Bea framför sin dator och spelade bubble spinner, en aktivitet som för det mesta fyllde hela hennes vardag då hon varken hade vänner eller jobb att annars fylla den med. Samtidigt som hon spelade detta monotona fastän hypnotiska spel så lyssnade hon på Russell Brands ståuppföreställning Shame, en ståuppföreställning som fått henne att skratta förtjust över alla hans något obscena kommentarer och anekdoter, när en harkrank satte sig på hennes dataskräm. Insekter var något som i största allmänhet fick blodet att isa i Beas kropp, och den här harkranken var inget undantag.

Hon var som fastfrysen vid första åsynen av denna groteska varelse, med ben som aldrig verkade ta slut. Helt oförmögen att röra sig, stirrade hon på vidundret medan hennes hjärta bankade så hårt i bröstkorgen att risken att den skulle lyckades ta sig igenom alla revben, senor och hud kändes farligt nära. När första chocken hade lagt sig kände hon endast en sak: panik.

Febrilt lyfte hon sin laptop från sitt knä och började skaka den i hopp om att denna rörelsen skulle få harkranken att tappa fotfästet och flyga iväg. Men den här harkranken var envis och höll sig fast. Han var besluten om att stanna kvar vid den enda ljuskälla som fanns i rummet. Bea insåg snabbt att hennes försök var lönlöst. Eftersom hon inte ville riskera att vidröra den om hon tog hjälp av sin hand att schasa bort harkranken, det var även bara en temporär lösning och harkranken skulle otvivelaktigt återvända till skärmen efter bara en liten stund, så insåg hon snabbt att det fanns bara en enda lösning. Harkranken måste dö.

Dödandet av djur var inte något Bea tog lätt på. Många gånger hade hon låtit spindlar leva fastän de skrämde henne, hon dödade bara myggor om de bet henne, hon bad om ursäkt till sniglarna hon råkat trampa på när hon gick genom höggräs, hon hade givit värdiga begravning till vilda fåglar och en känsla av stor sorg kom alltid över henne när hon såg vanskötta djur på TV eller djur som blivit påkörda när de korsat en högtrafikerad väg. Men harkranken, den hade hon väldigt svårt att känna det minsta styng av sympati för.

Hon kände ilskan stiga i kroppen som kokande vatten - hon såg rött. Hur vågade denna vämjeliga varelse sätta sig på hennes dataskärm på detta viset? Hur hade den mage nog att skrämma henne sent en kväll när hon endast försökt roa sig med det enda lilla underhållandet som hon hade? Hade han inte den minsta känsla för takt?

Rasande och på samma gång vaksamt ställde hon ner datorn på nattduksbordet och gav harkranken en sista ursinnig blick innan hon avlägsnade sig från rummet. Om harkranken hade brytt som om att möta hennes blick så kanske han hade sett den lilla skiftningen från vrede till panikartad vädjan om att han skulle visa hänsyn och flyga ut genom fönstret och aldrig någonsin mer komma tillbaka innan hon vänt bort blicken.

Bea återvände snabbt med ett två arks långt toapapper i handen. Efter att ha försäkrats sig om att harkranken satt kvar på dataskärmen så höjde hon handen som höll i toapappret och förde den sakta mot djuret. När pappret omslutit harkranken helt klämde Bea åt näven och krossade sin fiende med en sådan styrka att han omöjligt kunnat överleva. Bea lättade på greppet om pappret och öppnade sedan handen helt.

Harkranken var inge mer.