How could you leave me, when I needed to possess you? I hated you, I loved you too.

Jag lyckades hitta det här klippet på en av mina absoluta favoritkomiker, Noel Fielding, och, även fast det kändes som en omöjlighet, så älskar jag honom lite mer än vad jag gjorde innan. Det enda som stör mig lite grann är att han, utklädd till kvinna, är betydligt snyggare än vad jag någonsin kommer att vara. Men utseendet är inte det viktigaste attributet en människa har, så jag är inte bitter.

För att återvända till min trasiga dator. Det har tagit så hårt på mig att jag blev tvungen till att dricka mig full på vitt vin för att inte gå under helt av det sorgfyllda tumultet som uppstår i mitt bröst varje gång jag får syn på min kära Santorini.

Nej då, riktigt så dramatiskt är det inte. Jag tycker att jag har tagit det relativt bra, med tanke på hur många timmar jag brukade sitta framför datorn. Man säger ju att man inte vet vad man har förrän man förlorar det. Jag har upptäckt att det är precis (nästan) tvärtom för mig. Jag saknar den inte ens så värst mycket. Det är bara alla bilder, filmer och all musik som jag saknar. Men mer än så är det faktiskt inte.

Hypothetical high-five! (Don't leave me hanging.)

För att gå tillbaka till början av detta inlägg, så om ni gillade den dansen så rekommenderar jag att ni kollar upp Robert Webbs tolkning av den kända slutdansen i filmen Flash Dance. Ni kommer inte ångrar er.