There can be no peace for us, only misery, and the greatest happiness.

Aaron Johson och Keira Knightley som Vronsky och Anna.

Jag såg äntligen Anna Karenina idag tillsammans med Lollo. Jag har velat se den ända sedan jag fick höra talas om den och läste att Joe Wright skulle regissera. Trailern lovade en fest för ögat rent visuellt och det var det också. Det var väldigt fascinerande att se hur de hade gjort övergångarna mellan scener utan att faktiskt klippa eller byta omgivning, utan de fortsatte vara i samma teatersal genom att bara förflytta skådespelarna och ändra scenografi, vilket gav en cool teatralisk känsla. Dansen var även vacker att titta på. Men något jag hade lite problem med var att vissa av de lite mer abstrakta sekvenserna var aningen utdragna och det sänkte tempot i själva handlingen, även om det var fint att titta på. Slutet var även lite abrupt.

En av de få saker jag inte riktigt förstod mig på var en scen med Vronsky och hans häst just innan en kapplöpningstävling, där han smeker hästen på en jävligt sexuellt sätt. Var det ens tänkt att vara sexuellt? Är det en referens till Equus? Varför försöker han förföra sin häst?! För under inga andra tillfällen visar han tecken på en fallenhet till tidelag. Strange indeed.

Utöver det så tyckte jag om den. Skådespelet var bra, speciellt från Matthew MacFadyen och Jude Laws sida.

Nu ska jag göra mig en till kopp te och läsa lite innan jag går och lägger mig. Anna Karenina ska läggas till i listan över böcker som måste läsas.