 |
| Den här bilden får representera Lollo, Monika och mig. |
Denna dagen har spenderats i Burträsk med Monika och Lollo. Vi fick vara med och titta på under en repetition av en uppstättning av Pelle Svanslös som ettan teater på Edelvik ska spela och som Monika regisserar, vilket var väldigt kul. Jag har inte fått säga det här förut, för jag är vän med några från den klassen på facebook och de skulle inte få veta att det var Pelle Svanslös som de skulle få spela, men jag fick i uppdrag av Monika att skriva en dikt som Pelle ska ha skrivit till Maja. Så en av scenerna som vi fick titta på skulle innehålla just min dikt, så jag var väldigt förväntasfull och tänkte "Nu kommer den, nu kommer den! Wiho!" och skådespelaren öppnar munnen och ... Det där var inte min dikt. "Jaha." tänkte jag. Så jag gick fram till Monika och bara "Vet du vem jag är? I am the great poet of my generation, you fool. Du fick ju för fan ett mästerverk, yo!". Men det var bara skådespelaren som inte hade hunnit lära sig dikten utantill och bara drog på med något för att inte bryta scenen. Så den är fortfarande med!
Jag märker, medan jag fick titta på repetitionen, att jag verkligen saknar det där att få skådespela. Nu var det så länge sedan och det kliar lite i fingrarna, även om jag vet att jag inte ens är i närheten en hyfsad skådespelare, trots min treåriga utbildning. Jag saknar att få göra konstiga teaterövningar, jag saknar att få repetera, jag saknar att få vara med i en uppsättning. Jag saknar det helt enkelt.
Hemma hos Monika byggde vi en koja av lakan och stolar och satt i den och spelade kortspel och pratade och skrattade och drack varm choklad. Sådana där tillfällen då allt känns bra och man slipper tänka på att man har en framtid att tänka på och man bara kan skratta med personer man älskar. Åh, sådant behövs. Den här bestämmelsen om att inte ha mer framtidsångest verkar inte gå så bra.
Hej hopp, här har ni Tea for Two med Blossom Dearie som är sådär behaglig och fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar