Styrka är inte min starka sida.

Preach!

Jag är den första att erkänna att jag inte är särskilt stark och inte heller är jag särskilt brydd om det. Det har aldrig varit mitt mål att kunna ta 100 kg i bänkpress. Alas, jag är inte ens säker jag klarar av 20 kg! Så därför har jag aldrig ägnat timmar på gymmet med att lyfta skrot, för att sedan stå och flexa mina imponerande muskler framför spegeln och känna mig värsta badass. Min form av styrketräning består av att hålla upp en bok jag håller på att läsa, ta upp mobilen för att byta låt och när jag lyfter bestick för att äta eller tekopp för att dricka. Men det finns tillfällen då jag önskar att jag var mer intresserad av min fysiska styrka. Idag var en sådan dag.

Angelica skulle till sjukgymnasten idag för att kolla upp sitt ben och jag lovade att jag skulle skjutsa henne i rullstolen till Erikslids vårdcentral. Nu är inte vårdcentralen allt för långt ifrån där vi bor, men helvete vad mycket uppförsbackar det finns! Det hade dessutom blivit förjävla dåligt skottat vilket gjorde hela skjutsandet bra mycket svårare. När det blev för mycket och det kändes som om jag skulle krevera av ansträning fick Angelica använda sina kryckor för att liksom skjuta ifrån och ge mer fart, allt för att det skulle bli lättare för mig.

När vi väl var hemma igen och jag fick sätta mig och äta lunch och ta det lugnt ett tag (det kändes som jag sprungit ett maraton) så påminde Angelica mig att jag även sagt att jag skulle skjutsa ner henne till stan direkt efter jag ätit klart. Så det var bara att stiga upp för ännu mer skjutsande på ett pissigt underlag. To state the obvious, jag är slutkörd. Så slutkörd att jag har ont i huvudet. Jag skulle bygga mer muskler och uthållighet, vore det inte så förbaskat tråkigt.

Nu när jag äntligen hemma efter en dag på stan och en kväll hos Benitha, vilket förövrigt var väldigt trevligt eftersom vi inte ses så ofta, ska jag se på The History Boys, dricka te, läsa och tillsist sova en ljuv och ostörd sömn. Åh, sömn!