Låt mig vara seriös ett tag.

Ibland träffas jag rätt i bröstet av frågan "Vad gör jag med mitt liv egentligen?", och det är oftast då jag känner för att lägga mig i fosterställning under täcket och avsäga mig allt ansvar jag har här i livet. Gömma mig och skita i att jag borde ta beslut om min framtid. För det är inte lätt att ta beslut om sin framtid när man är jag, en person som inte utmärker sig i någonting alls faktiskt. Visst, jag är måttligt bra på filmtrivia, men jag är knappast ett uppslagsverk och visst kan jag göra mig förstådd i engelska trots att mitt uttal får mig att rysa av obehag, men vars kommer man med det liksom? Yes, that is my chosen career - knowing a moderate amount of film trivia while talking english. (Tänk er nu att jag sa det där med en horribel svensk brytning.)

Det som verkligen är själkrossande är det faktum att jag spenderade mina tonår med den skrattretande idén om att jag var en special snowflake, att jag skulle hitta min nisch och hux flux gå från att vara ett anspråkslöst meh till att bli fantastisk och fascinerande och framgångsrik. (Så många f!) Och skitsnygg skulle jag bli. Så jag tänkte "Fan, jag blir författare!", för säkerligen är de fascinerande och att skriva är ju kul. Jag skulle dricka whiskey och röka egenrullade cigaretter, klä mig i stora stickade tröjor och vara sådär charmigt excentrisk och säga så tokigt kloka och djupsinniga saker att ni skulle känna er vimmelkantiga. Men som vi märker av min blogg är jag inte något vidare bra eller klok. Och inte säger jag särskilt djupsinniga saker heller. "Vidare!", tänkte jag och lekte med tanken att bli en gudinnna till skådespelerska. Men efter en tre-årig gymnasieutbildning fick jag erkänna för mig själv att jag nog aldrig kommer stå på en scen i West End.

Hur är det tänkt att man ska ta beslut om sin framtid när man inte ens vet vad man brinner för? Jag vet inte vad jag vill göra och det är det som gör mig så otroligt passiv när det kommer till mitt liv. Jag funderar och funderar, men jag kommer fram till mest ingenting. Ingenting får mig att tänka "Åh fan, det är ju det här jag ska göra! Halle-fucking-lujah!". Så jag sitter här i all min ångestladdade ära och känner mig hopplös. Jag önskar, verkligen önskar att jag bara kunde få veta vad jag brinner för. Helst något som gör skillnad, som inspirerar, som berör, vare sig det är att skriva en extraordinär bok eller jobba för att avsluta världssvälten. För en av mina största rädslor är tanken på att jag kommer bli ett ingenting. Umbärlig. Men jag vet ju inte vad jag vill än. (Även om jag inte är redo på att ge upp om författardrömmen.)

Men tills vidare får jag fortsätta ligga i fosterställning under täcket och ta djupa andetag.