In my younger and more vulnerable years.

Taget med min dåliga mobilkamera.

Taget med Lollos braiga mobilkamera

Om ni inte vill ha spoilers, om än väldigt små och som kommer upp i de första tio minuterna av filmen, till The Great Gatsby, så ska ni kanske inte läsa den första paragrafen.

Jag och Lollo var ju, som jag berättade, och såg The Great Gatsby igår. Nu vet jag inte om jag är tillåten att säga det här, för alla verkar älska den och jag riskerar att bli lynchad, men jag var inte särskilt imponerad av filmen. Den var inte på något sätt dålig eller så och även om de gjort ändringar från handlingen i boken, så var det i alla fall mycket man kunde bortse från. Jag var väl dock inte jätteförtjust i att Baz Luhrmann gjorde Nick Carraway till en återhämtande alkoholist som måste skriva ner hela historien om Jay Gatsby och Daisy Buchanan för att komma till freds med det som hänt. För att skriva om en bok till ett fungerande och sammanhängande manus krävs det att vissa ändringar görs, men att göra om Nick till en alkoholist som på något sätt fortfarande lider av händelserna han varit vittne till, det kändes bara som ett sätt att skapa mer djup till en karaktär som inte riktigt behövde det. Även om han var mitt i smeten, så var han fortfarande bara en observatör och att det skulle påverka honom på det sättet känns väldigt osannolikt. Att de sedan fick Tom Buchanan att framstå som skurken var väldigt orättvist. Ingen karaktär är utan fel, inte ens undersköna Daisy, och ingen är en egentlig skurk.

Visuellt var filmen ett enda stort 20's jazz age-spektakel med flappers så långt ögat nådde och det var vackert. Väldigt vackert. Filmen är stiliserad på ungefär samma sätt som Moulin Rouge och Romeo + Juliet, Luhrmanns tidigare filmer, men man märker att den är gjord för att ses i 3D, vilket jag störde mig aningen på. (Vad är det för fel på vanliga, hederliga 2D?!) Jag älskade rörelserna bland statisterna, mest tjänstefolket, som nästan såg ut som synkroniserad dans. Det är något som har återkommit i alla fall alla de filmer av Luhrmann som jag har sett, och jag tycker det ser så hemskt stiligt ut.

Men allt som all var något med filmen som var lite off för mig jämfört med boken, så nu ska jag bli en av de där pretentiösa jävlarna och säga att jag föredrar F. Scott Fitzgeralds version. *Tar fram ett glas rött, tar på mig hipsterglasögon och bokar tid för att tatuera in ett rådjur på underarmen*