That woman down there is a doggone thief.

Preach it, Dawn!

Det här kommer bli ett sådant där ytligt inlägg som kommer handla om mitt hår. Så om ni inte är det minsta intresserade av mitt hår kommer inte det här inlägget vara något för er.

Jag funderar på att klippa lugg. Mycket för att jag har en ladycrush på Dawn French (Återupptäcker The Vicar of Dibley efter år av att inte ha sett det.) och hon har rockat lugg i många herrans år och hon är cool och fantastisk och asrolig och jag vet inte vad jag vill mest - vara kompis med henne, vara tillsammans med henne eller vara henne. Men det är väl normalt att känna så? Nu hamnade jag på ett sidospår. Ja, som sagt jag funderar på att klippa lugg. Men då vet jag hur jag blir när jag gör något drastiskt med håret. Jag hatar det till en början, ångrar mig så mycket att jag vill gråta och blir arg på mig själv för hur dramatisk jag är, för herregud, Bea, det är ju för fan bara hår som växer ut, din jävla mes! Men efter ett tag blir jag bekväm i det och bryr mig inte särskilt mycket. Det är bara hela den där tiden som leder upp till att bli klippt som jag inte står ut med. Första ljudet av "kkrrrscht!" när saxen klipper av den första biten hår. Fy fan, jag ryser!

Så, vad säger ni? Ni som minns hur jag såg ut sist jag hade lugg och orkar bry er om vad jag gör med håret. Ska jag gör det?

Men nu ska jag fortsätta se The Vicar of Dibley och skratta gott.