Forget about the cause, press rewind then stop and pause. It's like a default.

Sköna bönan Donna.

Lollo och Hanna är väldans sneaky har jag fått erfara. Igår for jag iväg till vad jag trodde var en helt vanlig kväll hos Lollo, för att hålla henne sällskap medan Filip var nere i Stockholm. Det första jag möts av när dörren öppnas är Donna, Hannas hund. "Nämen!", utbrister jag, för Donna är inte särskilt känd för hänga runt i Lollos lägenhet. Hon är oftast i Luleå hos Hanna eller i Grämmers hos Hannas föräldrar. "Jag är hundvakt", förklarar Lollo, "... och Hannavakt!". Sedan tittar Hanna fram från köket och då minns jag inte min exakta reaktion mer än att jag blev jätteglad och säkerligen utbrast i ännu ett "Nämen!". Det är det jag vanligtvis utbrister i när jag blir glatt förvånad. Senare kom Monika till lägenheten och vi åt tacos och hade det allmänt jättebra.

Det enda lite mindre roliga med det hela var att jag, Lollo och Hanna skulle dela dubbelsäng och jag hamnade i mitten. Klockan två på morgonen, efter att konstant ha somnat och vaknat, slängde jag mig upp ur sängen, inte helt olikt the Kraken of the sea, på grund av att det var stekhet i mitten och hasade mig omtöcknat iväg till gästsängen och kollapsade ihop i en hög bredvid Donna, som var betydligt svalare.

Annars så har Django Djangos låt Default suttit fast i huvudet på mig i några dagar. Men inte klagar jag inte. Jag gillar den skarpt!