 |
| En Bea med matkoma och en Harryrumpa alldeles vid ansiktet. |
Eftersom mamma min jobbade nu idag, så firade vi julafton igår istället. Och jag skämtar inte när jag säger att jag åt så mycket mat och godsaker och drack så mycket julmust att jag bara ville gråta i slutet av kvällen för att jag var så mätt. Det kändes som om jag fått i mig minst 50 kilo mat. Men det hör väl julen till, antar jag. Fast det gör det inte mindre otrevligt med en uppblåst mage som gör så förbaskat ont. Jag ville bara att någon skulle sjunga Soft Kitty för mig och säga att allt skulle bli bra.
Annars har själva julafton varit väldigt lugn. Eftersom jag klädde upp mig och sminkade mig, med foundation till och med, hör och häpna, så har det här varit en riktig slashas dag, med pyjamas och rufsigt hår. Och julkänslan har tyvärr inte infunnit sig överhuvudtaget. Jag tror det kan bero på bristen på snö här nere i Karlstad. Mitt norrländska hjärta brister lite över detta, även om jag gärna ljudligt orerar mitt hat för vintern. Vi hade ett fint tunt lager snö för två dagar sedan och precis nollgradigt, men när jag vaknade igår så hade allt smällt bort och det var 4 plusgrader ute.
Men egentligen borde jag inte klaga på snöbristen, med tanke på hur mycket jag klagat på hur mycket snö det varit under alla dessa år. One is never entirely pleased.
Jag hoppas alla ni har haft en superb julafton med ett kalorieintag på närmare ziljonen. Det är så det ska vara.
Avslutar med Neko Case, vars musik jag är alldeles, alldeles förälskad i för tillfället. (Den här låten är dock inte skriven av Neko, utan Harry Nilsson.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar