Om ni inte har sett Shane Meadows film This is England, så rekommenderar jag att ni gör det. Jag ska inte gå in på vad den handlar om, utan ni kan läsa om den här, om ni vill.
Jag såg den för första gången för snart tre år sedan och den har sedan dess har den varit en av mina absoluta favoriter. Om ni känner att ni litar på min smak när det gäller filmer, så kolla upp den. Eller om ni verkligen inte gör det, så kolla upp den ändå, så att jag får en chans att imponera på er med en dunderfilm.
I alla fall, för att komma till det jag ville ha sagt, så fick jag reda på att de hade gjort en serie av filmen - This is England '86 och This is England '88. Jag såg '86 för någon dag sedan, och precis som filmen så var den väldigt rolig på många ställen och helt förkrossande på andra. Allt som allt har jag bara bra saker att säga om den. (Med undantag för Woodys frisyr, som mycket möjligt kan vara en av de fulaste frisyrer jag sett. Någonsin. Och jag har sett många 80-talsfilmer. Men Woody är awesome.)
Nu ikväll bestämde jag mig för att se '88 och tänkte att den skulle följa samma spår som filmen och '86. Hur fel kan jag ha? Väldigt fel, verkar det som. Det är inte det att den är dålig - helt tvärtemot, den var helt fantastisk. Men så mycket som jag grät under de där tre avsnitten som utgjorde en säsong, har jag nog aldrig gråtit för en TV-serie förut. (Även om Monikas frieri till Chandler i Vänner är förbaskat nära.) Jag skrattade nästan ingenting medan jag såg den. Bara oändligt med tårar.
Och jag har på mig en ansiktsmask, så jag är nog alldeles randig i ansiktet vid det här laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar