 |
| Oscar Wilde is quietly judging you. |
Jag vet inte hur mycket ni vet om denna kvinnan som kallar sig Beatrice Lundahl, men under min tidiga tonår, ungefär hela högstadiet, hade jag stora drömmar om att bli en storslagen författare som skulle få folk att skratta och gråta och tänka efter. Jag skulle sitta i en Londonlägenhet, fylld med böcker och persiska mattor och jag skulle posera framför min skrivmaskin med en cigarett i ena handen och den andra handen, knuten och placerad under haken och jag skulle se sådär charmigt excentrisk ut. Litteraturstudenter skulle hänga min poster på väggen och drömma om att någon gång bli lika fantastisk som mig. Det var min dröm. Det är fortfarande min dröm faktiskt. Så självklart skrev jag noveller och dikter för allt jag var värd och ibland fick jag för mig att jag skulle skriva dikter åt folk. Idag blev jag påmind av Angelica om en dikt jag skickade till henne för en herrans massa år sedan. Självklart vore det brottsligt att inte dela med sig av detta mästerverk, så jag lägger upp den på min blogg. Bli förresten inte rädda om ni blir rörda till tårar, it's some pretty powerful stuff.
"Du är samtliga färger i livets palett, när något känns fel kan du vända det rätt.
Du kan sången och texten i all musik och för mig är du helt speciell och unik.
Ja du har blivit min vän och jag vet vars du står. Det är du som finns kvar när andra går.
Jag önskar dig enbart lycka i livet men ber dig ta inget för givet.
Men en sak är säkert det lovar jag dig att alltid ska du vara viktig för mig."
Jag är ganska säker att Oscar Wilde skulle ha spottat på mig om han levt idag och läst det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar