Just like children sleepin', we could dream this night away.

Hemmalagat.

Försenad julklapp och födelsedagspresent. Hon känner mig väl.

Medan jag blev ledd.

Middagen ute efter vi varit på Nolia.

Under helgen var jag på besök i huvudstaden av mitt hjärta, Umeå, och hos finaste Angelica. Vi har spelat minigolf, besökt Nolia där jag fick rida på en häst, (aningen förnedrande för jag blev ledd av en yngre tjej, plus att jag har haft en egen häst och behöver knappast bli ledd. Men det var kul.) gått runt i affärer, ätit ute, lagat finmiddag, ätit glass i parken, tittat på film, haft spelkväll och varit uppe till halv sju på morgonen, tagit cyklarna genom tågstationens hissar för att slippa gå upp för svingen och tagit igen på en massa prat. Jag har haft jävligt trevligt och det har varit så kul att vara i Umeå, för jag har saknat staden minst lika mycket som jag har saknat Angelica. Vilket är en hel del. Umeå är staden som känns som hemma och jag blir alltid lika ledsen när jag måste fara därifrån. Men Angelica har pratat om att anordna en kräftskiva, så snart är jag väl tillbaka i käraste Umeå.

Men nu är jag tillbaka i Skellefteå och jag har gett mig fan på att jag ska jogga minst sex dagar den här veckan, och idag var min andra dag. Om än förbannat trött efteråt, så var jag glad över att upptäcka att jag kunde jogga längre än vad jag hade orkade de andra gångerna jag varit ute. Motivationen är stark nu, fan. På riktigt! Men det som slår mig är hur allt som tydligen ska vara bra för en oftast är svårt - äta nyttigt, säga som det är, motionera, få ett lavemang. (Nu jag har aldrig fått ett lavemang, så jag vet inte hur det känns. Men jag ville att alla skulle kunna relatera. Och en karaktär grät i Call the Midwife när hon fick ett lavemang, så inte kan det vara lätt!) Men jag har bestämt mig för att ge joggingen en ärlig chans, speciellt nu när jag sett att jag orkar mer än förut.

Lämnar er med en låt av Neil Young som jag lyssnade på flera gånger under bussresan till och från jobbet idag.