O, love is won when we're bound and still feel free.

Tog flera minuter i paint, så uppskatta skiten!

Fy fan. Jag klarade av att jogga de där sex dagarna förra veckan och kände mig världsbäst. Ja, nästan så jag var i klass med självaste Usain Bolt! (Han är visserligen kortdistanslöpare, så Mo Farah kanske är bättre att likna mig själv med.) "Jag borde göra det här på professionell nivå!" tänkte jag lite naivt, och eftersom jag klarade det utan att benen ramlade av så ökade jag sträckan att jogga under den här veckan. Det är nu det negativa med allt kommer: jag är så trött och slut i kroppen efter all jogging tillsammans med de otaliga kilometerna jag går på jobbet att jag bara vill lägga mig ner och böla. Och äta glass. Böla och äta glass samtidigt medan Benedict Cumberbatch stryker mig om håret och säger hur duktig jag har varit. Jag har överskattat mig själv, gott folk, åh så jag har överskattat mig själv. Jag är ingen Usain Bolt eller Mo Farah. Inte sex dagar i veckan i alla fall. Så nu, för att min än så länge veka kropp ska klara av detta, har jag bestämt mig för att jag inte alls behöver jogga sex dagar varje vecka, utan det får räcka gott och väl med fyra eller fem tills jag orkar mer. Sträckan kommer vara densamma, jag måste bara låta min kropp vila lika mycket som den behöver. Det här känns som ett bra och förnuftigt beslut.

Nu tackar jag för mig för ikväll och lägger mig ner i sällskap av en film innan jag skallar kudden. Sista arbetsdagen imorgon och sedan är helg ljuva helg!

Innan ni går, så får ni gärna lyssna på Love is Won av Lia Ices. Den är förfärligt fin och behaglig.