Whither goest thou, America, in thy shiny car in the night?

Jack Kerouac.

Ibland kan jag vakna av att jag gör något konstigt medan jag sover eller medan jag är i mellanlandet mellan sömn och medvetande. Jag har bland annat vaknat av att jag spottat på min kudde för att jag spottade i sömnen, jag har vaknat av att jag satt mig upp och sagt "Hallå?!" för jag drömde att jag pratade i telefon med morfar och teckningen var dålig, jag har vaknat av att jag ställt mig upp och hjälp Lollo med sängen som hon hade medan vi delade lägenhet och jag har vaknat med en knuten näve riktad mot Monika, bered på att slå henne för att jag drömde att jag skulle ge en irriterande person en rak höger.

Men aldrig i mitt liv har jag vaknat av att jag har asgarvat i en dröm och råkat göra det på riktigt, förrän nu då. Och det var inget litet skratt heller. Det var våldsamma grymtningar till skratt, något jag kallar att "grisa". Varför? Det här är säkert inte ens roligt på riktigt - det kommer definitivt inte vara lika roligt för er som det är för mig - men i drömmen var det bland det roligaste jag någonsin hört och jag skrattar fortfarande så fort jag tänker på det. Jag drömde att jag umgicks med en massa komiker från England och Irland, varav en, Graham Norton, utan att ens försöka vara rolig skulle säga en fras på franska och det kom ut som något som liknade tyska med en glimt av hans irländska brytning. Jag började asgarva medan stackarn stod där och såg förlägen ut. Och sedan låg jag plötsligt där i sängen och grisade för fullt. Angelica, som satt vid sin datorn fattade inte vad jag höll på med. Förståeligt, faktiskt.

Jag var en tvärt sväng på torget idag och, trots att jag inte borde, köpte ännu en bok för att lägga till i berget av böcker jag äger men fortfarande inte har läst. Men den här boken är On the Road av Jack Kerouac, vilket är en välbefogad anledning att köpa den. Jag har redan lyssnat på den som talbok, men eftersom jag föredrar att läsa själv, med vissa undantag, så tänkte jag att jag skulle slå till när jag äntligen ändå hade hittat den på engelska. Så jag ångrar ingenting!

Annars börjar jag märka ganska tydligt att jag har en liten tant boendes i mitt hjärta, då min senaste hobby är att lyssna på ljudböcker för brittisk radio, (det här är då ett av undantagen vad gäller talböcker) det kan vara BBCs radiostation men jag är inte säker, där de läses upp som en pjäs med olika skådespelare och bakgrundsljud. Den överlägsna favoriten är böckerna av John Mortimer som handlar om advoktan Horace Rumpole som med väldigt mycket humor löser olika fall. Det ska självklart ackompanjeras med en kopp te och, om min syster inte snott mina rundstickor, så hade jag stickat medan också.

Men jag kan leva med att vara aningen brådmogen.