There is no worse hell than to remember vividly a kiss that never occurred.

Parade's End.

För att jag inte har någon somhelst självkontroll när det kommer till att spara på avsnitten ur en serie jag gillar, så lyckades jag igår se alla fem entimmarslånga avsnitten av BBCs miniserie Parade's End. Det är en adaption av Ford Madox Fords romanserie av samma namn, som jag förövrigt är förbaskat sugen på att läsa. Den utspelar sig några år före och sedan under första världskriget och handlar om Christopher Tietjens, en man från rikedom och privilegier, som gör misstaget att gifta sig med den manipulativa societetskvinnan Sylvia, en kvinna underlägsen hans intellekt. När han träffar och förälskar sig i suffragetten Valentine Wannop, som till skillnad från Sylvia är hans intellektuella jämlike, slits han mellan sina känslor och sina principer om äktenskap och monogami. Trots Sylvias ständiga otrohet och det faktum att hon rymt till Frankrike med en annan man under en tid för att sedan återvända till sin man, så vägrar Tietjens skilja sig från henne för att inte smutsa ner hennes rykte.

Nu kan jag inte jämföra serien med boken, men serien i sig själv var riktigt bra. Rent av fantastisk, faktiskt. Filmningen var sjujäkla vacker och de hade kommit på en väldigt smart idé att använda sig av en triangelformad spegel för mer effekt, skådespeleriet hade väldigt få fel från allas håll och historien var hjärtekrossande och hjärtevärmanden om vartannat och jag grät många gånger. Slutet var en enda stor gråtfest, men ska dock inte säga om det var tårar av sorg eller tårar av lycka, så då förstör jag inget för de som kanske vill se den efter det här.

Den är väldigt dialogdriven, så vissa kan kanske finna den aningen långdragen, men det har jag absolut ingenting emot eftersom den är så pass välskriven och framförd.

Jag är allt för medveten om att jag är en jävligt dålig recensiör, så det som kommer nu är inte krystat fram utan det kommer från hjärtat:

Blargh! Jag älskar den!

Tack för mig.