Put a rock beat over everything, get it stuck there in your head. You can be with me.

"Jag har ju faktiskt lagt upp musik lite då och då" är en inte bra ursäkt för mitt bristande som bloggerska. Inte för att det är några som helst fel med att blogga musik. För det är det ju absolut inte. Musik är bra för själen.  Men om man ska driva en blogg, så ska man väl ändå skriva lite också. Så här kommer ett inlägg med mycket text, och det kommer vara väldigt mycket känslor så ni vet om det. Om ni ger blanka fan i det jag skriver, så är det okej. Det är också okej om ni inte trycker på play varje gång jag lägger upp musik. Jag lovar att inte bli ledsen eller så.

Så, då är det väl bara att börja.

Av någon anledning, så har jag känt mig väldigt nere den senaste tiden. Inte deprimerad, utan mer bara ledsen. Jag kan vara på bra humör och skratta och skämta, men sedan slår det som en slägga i bröstet på mig och jag blir ledsen och känner mig som den ensammaste människan i hela världen. Som det bara kommer vara jag förresten av livet, som att den Stora Kärleken kommer hoppa över mig. Och jag kommer på mig själv med att känna mig så oälskad och obehövd och umbärlig. Jag blir ledsen över att jag blir ledsen.

Det är som om jag har så mycket kärlek som exploderar i hjärtat på mig, men ingen att lägga det på. Som om jag borde vara kär men inte har någon att vara kär i. Och all den där kärleken vänds om till ledsamhet, avund på de som har någon och ilska mot mig själv som inte kan inse att det finns ungefär 7068687819 människor i världen och däribland dem finns den som äntligen kommer bli kär tillbaka. Jag borde sluta vara miserabel, men det känns så väldigt långt bort.

Jag känner mig löjlig som känner och skrivet detta. Är jag löjlig? Ja, jag är nog löjlig. Ni får ursäkta.

Monika skrev nästan samma sak på sin blogg, fast en miljon mycket finare än vad jag kunde åstadkomma. Så läs det istället. Hon är fin, min Monika.