Bea älskar kattdjur på tok för mycket för sitt eget bästa.

Det där är en manul, eller pallaskatt, och jag vill ha en! De är som en stor lurvig boll av koncentrerad badassness! Kolla på den, så majestätisk, så djärv, så farlig och sensuell på en och samma gång. Man vet aldrig om den ska attackera eller kura ihop sig till en boll och kurra. Oförutsägbar, I like it.

På tal om kattdjur, så frågade Angelica utifall jag ville ha en kattunge idag. Eftersom jag är klok, sa jag att det kanske inte var en så bra idé eftersom Angelica inte riktigt är en kattmänniska och jag ska snart flytta till England (förhoppningsvis) och då räcker det nog med att jag tar med mig Harry. Harryponken. Lilla Lurven. Söt-Harry. Bebis. Älskling. (Gråter för att jag saknar honom så mycket. Men bara på insidan. För jag är hård som en jävla sten.)

Men mitt hjärta har tagit över lite och nu kan jag bara föreställa mig det där lilla hjärtegrynet med sina små tassar och runda mage och enorma ögon och jag känner hur det riktigt drar i mina hjärtsträngar. Sedan försöker jag lura mig själv genom att tänka "Men Harry behöver ju faktiskt en kompis/flickvän/pojkvän", så att jag ska verka snäll och osjälvisk fast mina intentioner är själviska helt igenom.

Det skulle inte ens förvåna mig utifall jag skaffade betydligt fler katter, typ en dussin, som ett sorts substitut för bristen av mänsklig kärlek. Crazy cat lady, är vad de alla kommer att kalla mig. Barnen i mitt framtida område kommer vara rädda för mig, för att jag kommer vara full i katthår och för att jag har sedan länge slutat bry mig om mitt utseende. Men det är lugnt, jag kommer att omfamna denna fullt möjliga, om än rätt så patetiska, framtiden.

Det är lugnt för att jag vet att mina framtida katter inte kommer döma mig!

Här har ni en video på Harry när han fortfarande var kattunge. Åh, smärtan i mitt bröst när jag ser den!