Efter maskincidenten med Harry igår, som bara tanken på ger mig hurrvens, så har jag undvikit honom som om han vore självaste pesten. Det spelar ingen roll hur sött han har tittat på mig eller hur mycket han har jamat, jag har inte rört honom om det inte har varit absolut nödvändigt. Men när det var dags att sova, så saknade jag att ha han sovande på kudden bredvid, så jag googlade vidare på maskar, och hittade en text där det stod maskar från katter inte kunde överleva i en människa eftersom vi inte var passande värdkroppar eller något sådant. Lättad, så gick jag ut och lyfte upp honom och pussade honom på huvudet och sa förlåt för att jag undvikit honom.
Efter det jag hörde från mamma idag, så är jag glad att han var för busig för att sova så jag lämnade kvar honom i köket igårkväll, för hon berättade att katter visst smittade och att maskarna visst överlevde i människokroppar. Så nu, varje gång han närmar mig, så kvider jag och skriker "Vik hädan!". Hon passade även på att tortera mig lite psykiskt när hon såg ur äcklad jag var över det hela, och berättade att äggen finns i katten i två veckor innan de kläcks och blir maskar, så jag skulle tänka på alla gånger jag pussat på honom och låtit honom sova i min säng och att eftersom jag har gått ner lite i vikt, så har jag säkert blivit smittad.
Så jag är inte så glad just nu. Speciellt inte när Harry vill hoppa upp i mitt knä och sova.
Men något som gör mig väldans glad är Arctic Monkeys.
sv: aaa typ ;)
SvaraRadera