I'm tired of tomorrow, lost for today. I long to be at peace forever, my eternity. And even though I will miss you, I must leave you.

Det här måste nog vara en av världens sorgligaste låtar, och Roy Orbison måste nog ha en av världens behagligaste röster.

Jag har precis gråtit onödigt mycket till Less Than Zero, och lite extra när Life Fades Away spelas under eftertexten. Även om Bret Easton Ellis inte var särskilt förtjust i filmatiseringen av sin bok, så älskar jag den.

När jag blir frisk, så måste jag ta mig till biblioteket och fråga efter den och uppföljaren Imperial Bedroom. Jag har hört att boken ska vara mycket bättre än filmen, och eftersom jag älskar filmen, så borde jag älska boken.

Ljudböcker är, har jag förresten märkt, inte riktigt min grej trots allt. Det må vara behändigt, men det är så jävla tråkigt! Jag vill måla upp karaktärerna själv i mitt huvud, och det går inte när någon annan läser åt mig. Sedan har jag för lätt att glida iväg i andra tankar och helt stänga ute läsningen.

Just nu håller jag på att lyssna på Catcher in the Rye av J.D. Salinger, som är en av min favoritböcker, men med den där förbannade mannen som läser, så slår den inte alls lika hårt som den gjorde när jag läste den själv. Och det gör mig arg eftersom jag vet hur bra den är.

Plus att jag saknar bläddrandet och lukten som böcker har.