My dear Watson.

Sir Arthur Conan Doyle.

Återigen har jag fallit för frestelsen vad gäller köpandet av böcker. Jag är inte stark nog att stå emot dem när de står där på en hylla och liksom viskar åh så sensuellt "Bea, köp mig. Köp mig och läs mig. Jag är till och med på engelska, Bea. Beeaaa...". Men den här var i alla fall billig, endast 39 riksdaler, så det är okej. Boken är The Hound of the Baskervilles av Sir Arthur Conan Doyle, vilket visserligen inte är den första i bokserien om Sherlock Holmes, men jag kunde som sagt inte motstå. Jag har väldigt bestämt beslutat mig för att läsa alla böcker om Sherlock eftersom min favoritserie handlar om honom och det känns lite dumt att jag inte är bekant med böckerna som serien är baserad på. For shame, Bea, for shame.

Jag hittade även The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald för samma pris och på engelska. Engelska, I tell you! Jag köpte den svenska översättningen för några månader sedan för ett betydligt dyrare pris, för jag tänkte att Bokia inte skulle sälja den på engelska och att beställa in den skulle kosta ännu mer. Och nu fanns den där, på engelska och för 39 kr, och gav mig den där förföriska blicken så som bara böcker kan. "Jag..., jag är ledsen, men jag kan inte. Jag kan bara inte. För-förlåt mig!" fick jag mödosamt ur mig och vände ryggen till för att slippa dess sorgsna blick när den insåg att den inte skulle få följa med mig hem.

Jag var besviken. Boken var besviken. Alla var besvikna.

Men när jag känner att jag har nog med pengar för att köpa den på engelska, så ska jag göra det och skänka mitt svenska exemplar till Röda Korset eller något. Det är så förbaskat tråkigt att läsa på svenska.

Whither goest thou, America, in thy shiny car in the night?

Jack Kerouac.

Ibland kan jag vakna av att jag gör något konstigt medan jag sover eller medan jag är i mellanlandet mellan sömn och medvetande. Jag har bland annat vaknat av att jag spottat på min kudde för att jag spottade i sömnen, jag har vaknat av att jag satt mig upp och sagt "Hallå?!" för jag drömde att jag pratade i telefon med morfar och teckningen var dålig, jag har vaknat av att jag ställt mig upp och hjälp Lollo med sängen som hon hade medan vi delade lägenhet och jag har vaknat med en knuten näve riktad mot Monika, bered på att slå henne för att jag drömde att jag skulle ge en irriterande person en rak höger.

Men aldrig i mitt liv har jag vaknat av att jag har asgarvat i en dröm och råkat göra det på riktigt, förrän nu då. Och det var inget litet skratt heller. Det var våldsamma grymtningar till skratt, något jag kallar att "grisa". Varför? Det här är säkert inte ens roligt på riktigt - det kommer definitivt inte vara lika roligt för er som det är för mig - men i drömmen var det bland det roligaste jag någonsin hört och jag skrattar fortfarande så fort jag tänker på det. Jag drömde att jag umgicks med en massa komiker från England och Irland, varav en, Graham Norton, utan att ens försöka vara rolig skulle säga en fras på franska och det kom ut som något som liknade tyska med en glimt av hans irländska brytning. Jag började asgarva medan stackarn stod där och såg förlägen ut. Och sedan låg jag plötsligt där i sängen och grisade för fullt. Angelica, som satt vid sin datorn fattade inte vad jag höll på med. Förståeligt, faktiskt.

Jag var en tvärt sväng på torget idag och, trots att jag inte borde, köpte ännu en bok för att lägga till i berget av böcker jag äger men fortfarande inte har läst. Men den här boken är On the Road av Jack Kerouac, vilket är en välbefogad anledning att köpa den. Jag har redan lyssnat på den som talbok, men eftersom jag föredrar att läsa själv, med vissa undantag, så tänkte jag att jag skulle slå till när jag äntligen ändå hade hittat den på engelska. Så jag ångrar ingenting!

Annars börjar jag märka ganska tydligt att jag har en liten tant boendes i mitt hjärta, då min senaste hobby är att lyssna på ljudböcker för brittisk radio, (det här är då ett av undantagen vad gäller talböcker) det kan vara BBCs radiostation men jag är inte säker, där de läses upp som en pjäs med olika skådespelare och bakgrundsljud. Den överlägsna favoriten är böckerna av John Mortimer som handlar om advoktan Horace Rumpole som med väldigt mycket humor löser olika fall. Det ska självklart ackompanjeras med en kopp te och, om min syster inte snott mina rundstickor, så hade jag stickat medan också.

Men jag kan leva med att vara aningen brådmogen.

Thou wast not born for death, immortal Bird.

Vackraste Ben Whishaw som John Keats i Bright Star.

Jag nu har lyckats memorerat hela Ode to a Nightingale. Väldigt rock'n'roll av mig, om jag får säga det själv. Och, även om det är en mindre bedrift, så kan jag inte hjälpa än att känna mig mäkta stolt. Så här kommer de fyra sista verserna:

I cannot see what flowers are at my feet
Nor what soft incense hangs upon the boughs
But, in embalmed darkness, guess each sweet
Wherewith the seasonable month endows
The grass, the thicket, the fruit-tree wild
White hawthorn and pastoral eglantine
Fast-fading violets, cover'd up in leaves
And mid-May's eldest child
The coming of musk-rose, full of dewy wine
The murmurous haunt of flies on summer eves

Darkling, I listen and for many a time
I have been half in love with easeful Death
Call'd him soft names in many a mused rhyme
To take into the air my quiet breath
Now more than ever seems it rich to die
To cease upon the midnight with no pain
While thou art pouring fort thou soul abroad
In such an ecstasy
Still wouldst thou sing and I have ears in vain
To thou high requiem become a sod

Thou wast not born for death, immortal Bird
No hungry generation tread thee down
The voice I hear this passing night was heard
In ancient days by emperor and clown
Perhaps the self-same song found a path
Through the sad heart of Ruth, when, sick for home
She stood in tears amid the alien corn
The same that ofttimes hath
Charm'd magic casements, opening at the foam
of perilous seas, in faery lands forlorn

Forlorn! the very word is like a bell
To toll me back from thee to my sole self
Adieu! the fancy cannot cheat so well,
As she is famed to do, deceiving elf.
Adieu! adieu! thy plaintive anthem fades
Past the near meadows, over the still-stream
Up the hill-side and now 'tis buried deep
In the next valley-glades
Was it a vision or a waking dream?
Fled is that music: do I wake or sleep?

Samma sak här med kolon och semikolon, och bindestreck kom jag på. Men det är inte så jävla noga när jag kan hela dikten!

Jag borde se om Bright Star, men jag kommer gråta i en vecka om jag gör det. John Keats är så fin!

You always get under my skin, I don't find it irritating.

Jag fick en filt med ärmar i julklapp och om man har på sig den bak och fram så ser det ut som man har en cape på sig. Detta glädjer mig.

Igårkväll, efter allt julfirande, bestämde jag mig för att jag skulle memorera hela Ode to a Nightingale av John Keats, för det är en av mina absoluta favoritdikter och för att mitt liv inte är så mer spännande än så. Lo and behold, jag har lyckats memorera fyra verser av åtta. Det faktum att det var väldigt sent och jag var ganska trött när jag började, så är jag väldigt stolt över de där fyra verserna. Och bara för att jag har ett äckligt behov av att bevisa mig själv, så ska ni få de verserna nu:

My heart aches and drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk
Or emptied some dull opiate to the drains,
One minute pass and Lethe-wards had sunk.
'Tis not through envy of thy happy lot,
But being too happy in thine happiness,
That thou, light-winged Dryad of the trees,
In some melodious plot
of beechen green and shadows numberless,
Singest of summer in full-throated ease

O for a draught of vintage! that hath been
Cool'd a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country-green,
Dance and Provençal song and sunburnt mirth.
O for a beaker full of the warm South!
Full of the true, the blushful Hippocrene,
With beaded bubbles winking at the brim
And purple-stained mouth,
That I might drink, and leave the world unseen,
And with thee fade away into the forest dim.

Fade far away, dissolve and quite forget
That thou among the leaves hast never known
The weariness, the fever and the fret
Here, where men sit and hear each other groan,
Where Palsy shakes a few, sad, last grey hairs.
Where youth grows old, and spectre-thin, and dies,
Where but to think is to be full of sorrow,
And leaden-eyed despairs,
Where beauty cannot keep her lustrous eyes,
Or new Love pine at them beyond to-morrow.

Away! away! for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his Pards,
But on the viewless wings of Poesy,
Though the dull brain perplexes and retards.
Already with thee! tender is the night
and haply the Queen-Moon is on her throne
Cluster'd around by all her starry Fays
But here there is no light
Save what from heaven is with breezes blown,
Through verdurous glooms and winding mossy ways.

Imponerad? Tänkte väl det. Jag har dock inte lärt mig när det ska vara kolon och semikolon, så ta det som ett bevis på att jag inte bara kopierat texten.

Men nu ska jag gå tillbaka till att städa i lägenheten och rocka loss till den här väldans bra låten av The Only Ones.

To try to turn to loving this.

Vi överlevde! Quelle suprise! På grund av my mad mathsskillzz, så räknade jag ut att jag inte skulle hinna se de sista 50 minuterna av filmen om jorden gick under vid midnatt, men då hade filmen behövt vara 3 timmar och 50 minuter. Det var den inte. Den var 2 timmar och 50 minuter. Så jag såg hela! Och om jag inte redan tyckte Martin Freeman var urgullig! Han gjorde sig väldigt bra som Bilbo. Men det var väldigt lite Smaugaction, sorgligt nog. Men det kommer i nästa film.

Det enda negativa jag kommer säga om bion var 3Dn, jag är inget stort fan av 3D, för den gav mig huvudvärk och glasögonen var obekväma och det var ett tillfälle i filmen med dvärgen Thorin som var lite väl cheesy. Men annars tyckte jag om den. Det absolut bästa i filmen var scenerna med Gollum och Bilbo. Och icke att förglömmas en älgridande Thranduil spelad av Lee Pace. Lee Pace! 

Det äckligaste var en vätte med pung till haka.

Far over the misty mountains cold.

Imorgon ska jag, Lollo, Monika och Filip fara och se The Hobbit: An Unexpected Journey på bio, vilket jag är så exalterad att jag tror jag kommer kissa ner mig! Därför skulle jag bli nådigt arg om det stämmer att jorden kommer gå under nu den tjugoförsta, för det betyder det att jag inte kommer hinna se The Hobbit, eller sista timmen av filmen om jorden går under vid midnatt. Eller tredje säsongen av Sherlock. Och jag kommer definitivt inte hinna träffa och gifta mig med Benedict Cumberbatch. Vilket skulle vara en tragedi, sannerligen.

Men jag är ganska så säker på att den inte kommer det, så det finns tid nog för allt det där och allt annat jag vill hinna med under min tid på jorden. Men man vet ju aldrig.

Jag och Lollo pratade om The Hobbit och jag berättade att Benedict gör rösten till draken Smaug och hur mycket jag såg framemot det. "Så du kommer sitta och vara kär i en drake?" "Eh hehe, ja, det kommer jag.". Hon kommer ändå se min reaktion under bion, så det kändes inte värt att neka det. He ge ju sant!

There is no worse hell than to remember vividly a kiss that never occurred.

Parade's End.

För att jag inte har någon somhelst självkontroll när det kommer till att spara på avsnitten ur en serie jag gillar, så lyckades jag igår se alla fem entimmarslånga avsnitten av BBCs miniserie Parade's End. Det är en adaption av Ford Madox Fords romanserie av samma namn, som jag förövrigt är förbaskat sugen på att läsa. Den utspelar sig några år före och sedan under första världskriget och handlar om Christopher Tietjens, en man från rikedom och privilegier, som gör misstaget att gifta sig med den manipulativa societetskvinnan Sylvia, en kvinna underlägsen hans intellekt. När han träffar och förälskar sig i suffragetten Valentine Wannop, som till skillnad från Sylvia är hans intellektuella jämlike, slits han mellan sina känslor och sina principer om äktenskap och monogami. Trots Sylvias ständiga otrohet och det faktum att hon rymt till Frankrike med en annan man under en tid för att sedan återvända till sin man, så vägrar Tietjens skilja sig från henne för att inte smutsa ner hennes rykte.

Nu kan jag inte jämföra serien med boken, men serien i sig själv var riktigt bra. Rent av fantastisk, faktiskt. Filmningen var sjujäkla vacker och de hade kommit på en väldigt smart idé att använda sig av en triangelformad spegel för mer effekt, skådespeleriet hade väldigt få fel från allas håll och historien var hjärtekrossande och hjärtevärmanden om vartannat och jag grät många gånger. Slutet var en enda stor gråtfest, men ska dock inte säga om det var tårar av sorg eller tårar av lycka, så då förstör jag inget för de som kanske vill se den efter det här.

Den är väldigt dialogdriven, så vissa kan kanske finna den aningen långdragen, men det har jag absolut ingenting emot eftersom den är så pass välskriven och framförd.

Jag är allt för medveten om att jag är en jävligt dålig recensiör, så det som kommer nu är inte krystat fram utan det kommer från hjärtat:

Blargh! Jag älskar den!

Tack för mig.