She’s morphine, queen of my vaccine, my love, my love love love.

Kan jag bara få nämna att Alt-J har spelats ganska så non-stop sedan igårkväll och jag älskar dem.

Låt mig vara seriös ett tag.

Ibland träffas jag rätt i bröstet av frågan "Vad gör jag med mitt liv egentligen?", och det är oftast då jag känner för att lägga mig i fosterställning under täcket och avsäga mig allt ansvar jag har här i livet. Gömma mig och skita i att jag borde ta beslut om min framtid. För det är inte lätt att ta beslut om sin framtid när man är jag, en person som inte utmärker sig i någonting alls faktiskt. Visst, jag är måttligt bra på filmtrivia, men jag är knappast ett uppslagsverk och visst kan jag göra mig förstådd i engelska trots att mitt uttal får mig att rysa av obehag, men vars kommer man med det liksom? Yes, that is my chosen career - knowing a moderate amount of film trivia while talking english. (Tänk er nu att jag sa det där med en horribel svensk brytning.)

Det som verkligen är själkrossande är det faktum att jag spenderade mina tonår med den skrattretande idén om att jag var en special snowflake, att jag skulle hitta min nisch och hux flux gå från att vara ett anspråkslöst meh till att bli fantastisk och fascinerande och framgångsrik. (Så många f!) Och skitsnygg skulle jag bli. Så jag tänkte "Fan, jag blir författare!", för säkerligen är de fascinerande och att skriva är ju kul. Jag skulle dricka whiskey och röka egenrullade cigaretter, klä mig i stora stickade tröjor och vara sådär charmigt excentrisk och säga så tokigt kloka och djupsinniga saker att ni skulle känna er vimmelkantiga. Men som vi märker av min blogg är jag inte något vidare bra eller klok. Och inte säger jag särskilt djupsinniga saker heller. "Vidare!", tänkte jag och lekte med tanken att bli en gudinnna till skådespelerska. Men efter en tre-årig gymnasieutbildning fick jag erkänna för mig själv att jag nog aldrig kommer stå på en scen i West End.

Hur är det tänkt att man ska ta beslut om sin framtid när man inte ens vet vad man brinner för? Jag vet inte vad jag vill göra och det är det som gör mig så otroligt passiv när det kommer till mitt liv. Jag funderar och funderar, men jag kommer fram till mest ingenting. Ingenting får mig att tänka "Åh fan, det är ju det här jag ska göra! Halle-fucking-lujah!". Så jag sitter här i all min ångestladdade ära och känner mig hopplös. Jag önskar, verkligen önskar att jag bara kunde få veta vad jag brinner för. Helst något som gör skillnad, som inspirerar, som berör, vare sig det är att skriva en extraordinär bok eller jobba för att avsluta världssvälten. För en av mina största rädslor är tanken på att jag kommer bli ett ingenting. Umbärlig. Men jag vet ju inte vad jag vill än. (Även om jag inte är redo på att ge upp om författardrömmen.)

Men tills vidare får jag fortsätta ligga i fosterställning under täcket och ta djupa andetag.

no one,not even the rain,has such small hands

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience: your eyes have their silence:

in your most frail gesture are things which enclose me

or which i cannot touch because they are too near

your slightest look easily will unclose me

though i have closed myself as fingers

you open always petal by petal myself as Spring opens

(touching skilfully,mysteriously) her first rose

or if your wish be to close me, i and

my life will shut very beautifully, suddenly

as when the heart of this flowers imagines

the rain carefully everywhere descending

nothing which we are to perceive in this world equals

the power of your intense fragility:whose texture

compels me with the color of its countries

rendering death and forever with each breathing

(i do not know what is is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes are deeper than all roses)
no one,not even the rain,has such small hands

Okej, så jag memorerade hela somewhere i have never travelled, gladly beyond av e.e. cummings, vilken är en av mina favoritdikter. Bry er inte om grammatiken är märklig, det är e.e. cummings finurliga påhitt att ha den så. Bry er inte heller om jag har skrivit hans grammatik på fel sätt, för den har jag inte orkat memorera.

Wake up, wake up, love, and let me in for I am tired, love, and oh, so weary.

Det finns ett ord för mig.

Det händer inte så värst mycket i mitt liv just nu, förutom att jag spenderade helgen hos Monika och åt tikka masala, chips och apelsinkrokant, drack öl och vin och såg på film. Jag har på allvar börjat ta tag i alla mina böcker som ligger på hög och samlar damm. Jag började läsa Small Island av Andrea Levy igår. Jag har bara kommit till sida 68, så det är för tidigt att veta om jag gillar den än, men det verkar lovande i alla fall.

Så himla mycket mer händelserikt än så blir det inte om man just nu är Beatrice Lundahl. Det enda jag gör är att jobba, sova och läsa och kanske klämma in något avsnitt av en serie lite då och då. Inte särskilt spännande, (inte för att jag någonsin varit en särskilt spännade person) men c'est la vie! Hunter S Thompson, John Muir och Jacques-Yves Cousteau och alla andra människor som lett extraordinära liv skulle skaka på huvudet om de såg hur mitt ser ut.

Har ni inte hört The Night Visiting Song av Luke Kelly, så tycker jag att ni borde trycka play och bara njuta av denna fantastiska sång innan ni går vidare med era liv.

Ja, jag blev ju lite upprörd.

Fy fasen för människor ibland! Ursäkta, men nu ska jag skriva av mig lite grann efter jobbet, för det hände en sak som gjorde mig väldigt ledsen och upprörd och arg. Det var mitt första hus för dagen (ska inte skriva ut vilket område vi jobbar på just nu) och jag berättar för personen som bor där vad Röda Korset jobbar för och undrade om han inte ville stödja oss genom att bli månadsgivare. Det ville han inte, så jag tackade för mig och var på väg att gå när han påpekade för mig vi hade en "svarting" i gruppen och att han trott att vi var en rånarliga. Jag svarade lite sammanbitet (förstod vad det här skulle leda till) att ja, vi har en färgad i gruppen och att han är jätteduktig och trevlig och jag gjorde ett nytt försök att gå iväg för att jobba vidare. Då började mannen att förklara för mig att invandrare bara kommer till Sverige och göra olagliga saker och att vi ska hålla Sverige rent, stänga gränserna och rösta på Sverigedemokraterna. Jag sade, lugnt och sansat, I might add,  att jag inte kunde hålla med om det, utan att vi ska hjälpa så många vi bara kan och att det dessutom finns en hel del svenskar som är kriminella och jag tycker att det är fel att dra alla invandrare under en och samma kam. Då börjar han ifrågasätta om jag verkligen är svensk, ja, jag är svensk, om mina föräldrar är svenska, ja, det är de, och om jag var född i Sverige, ja, det är jag. "Vad har du haft för en uppfostran då?" "Ja, en bra en.". Sedan tackade jag för mig och gick iväg, för det var lönlöst att stå och diskutera, för han skulle inte ändra sin åsikt och jag skulle fanimig inte ändra min.

Man får rösta på Sverigedemokraterna om man nu vill det, även om det inte är ett parti som jag personligen stöttar så är det fortfarande din gudomliga rättighet att rösta på vad fan du vill. Jag tänker inte stå där och tjafsa på dig för att du inte delar mina åsikter. Men om du står och ifrågasätter min nationalitet och min uppfostran för att min åsikt är att alla är precis lika mycket värda, oberoende på vars de kommer ifrån, då har du min fulla tillåtelse att kyssa mig i röven innan du drar åt helvete.

Well, the wine you drink is stained deep in your shirt and just like the sin in my soul.

Fagra Benedict i Third Star.

Okej, nu är jag tillbaka efter att ha fullt upp med mitt vuxenliv där jag gör vuxna saker så som att gå på utbildning inför jobb ... och titta på TV-serier och ja, sådant. Viktiga saker helt enkelt. Medan jag har haft fullt upp med att inte uppdatera bloggen så har jag hunnit med två dagars utbildning, en resa till Umeå för att träffa familj och byta däck på bilen under helgen och första riktiga dagen på jobbet nu idag. 

Jag var inte fullt så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Dock underskattade jag riktigt hur mycket promenerande jobbet involverar, (mental note, ta bättre promenadskor än converse nästa gång.) och nu känns det som mina ben ska ramla av. Inte hjälpte det heller att jag gick upp tidigt på morgonen för att gå långpromenad, där jag även joggade (!) en bra bit, så jag var redan mör i kroppen. Fan, fortsätter det såhär så kommer jag benmuskler som skulle gjort Arnold grön av avund! Så snart kommer jag börja göra entré genom att sparka ner dörrar bara för att få visa upp min imponerande benstyrka och ingiva respekt. Ingen dörr är säker.

Men nu ska jag slå igång Third Star innan jag går och lägger mig. För jag gillar att plåga mig själv med ledsamma filmer. Här har ni The Middle Easts låt Land of the Bloody Unknown, den är väldans bra.

And hey there, Mr. happy squid, you move so psychedelically.

Det har varit grått och småregnigt hela dagen idag, men jag gick ändå ut på en långpromenad längs älven. Välbehövligt. Vanligtvis har jag ingenting emot grått väder och lite regn, men när vintern äntligen försvunnit så vill man ju ändå ha varmt och sol om dagarna så man får känna att man lever igen. Men idag har det känts mer som höst än vår. Promenaden var trevlig i alla fall.

Jag börjar förresten jobba imorgon! Ahhhh! Nervöst. Jag kommer vara väldans skakis när alarmet ringer imorgon.

Men nu lyssnar vi lite på Devendra Banharts Little Yellow Spider, för den får mig att tänka på sol och grönt och det behövs.