Harry Kennedy.

Richard Armitage som Harry Kennedy.

Är att få titta på Richard Armitages fagra, fagra ansikte en giltig anledning nog att bara för ikväll hoppa över till sista säsongen av The Vicar of Dibley? Åh, mitt arma hjärta! Varför måste jag alltid bli kär i fiktiva karaktärer?

Snälla någon, bara ge mig honom!

That woman down there is a doggone thief.

Preach it, Dawn!

Det här kommer bli ett sådant där ytligt inlägg som kommer handla om mitt hår. Så om ni inte är det minsta intresserade av mitt hår kommer inte det här inlägget vara något för er.

Jag funderar på att klippa lugg. Mycket för att jag har en ladycrush på Dawn French (Återupptäcker The Vicar of Dibley efter år av att inte ha sett det.) och hon har rockat lugg i många herrans år och hon är cool och fantastisk och asrolig och jag vet inte vad jag vill mest - vara kompis med henne, vara tillsammans med henne eller vara henne. Men det är väl normalt att känna så? Nu hamnade jag på ett sidospår. Ja, som sagt jag funderar på att klippa lugg. Men då vet jag hur jag blir när jag gör något drastiskt med håret. Jag hatar det till en början, ångrar mig så mycket att jag vill gråta och blir arg på mig själv för hur dramatisk jag är, för herregud, Bea, det är ju för fan bara hår som växer ut, din jävla mes! Men efter ett tag blir jag bekväm i det och bryr mig inte särskilt mycket. Det är bara hela den där tiden som leder upp till att bli klippt som jag inte står ut med. Första ljudet av "kkrrrscht!" när saxen klipper av den första biten hår. Fy fan, jag ryser!

Så, vad säger ni? Ni som minns hur jag såg ut sist jag hade lugg och orkar bry er om vad jag gör med håret. Ska jag gör det?

Men nu ska jag fortsätta se The Vicar of Dibley och skratta gott.

We are all made of air.

Vägen till Lollo.

Det var inte värt det. Att vara uppe länge alltså. Fan, jag kände mig inte ens mänsklig när jag steg upp imorse. Jag råkade var uppe till runt fyra på morgonen, och när jag säger "råkade" så råkade jag verkligen det. En lång historia om att råka fastna på internet, läsa lite för länge och sedan bli för trött för att kunna somna medan det vägrar sluta rinna ur ens ögon. Så när jag väl vaknade klockan nio så ville jag bara gråta. Så jag sov en timme till. Likt förbaskat såg jag ut som en blandning av det här och det här när jag vaknade igen vid tio.

Men trots att jag sovit dåligt, så begav jag mig ut på en promenad på 8,9 km på tidiga eftermiddagen, kom hem och duschade Mao, (Det var inte uppskattat) låg sedan halvdöd framför ett avsnitt av Game of Thrones och dog tillsist fullkomligt i duschen. Om man sedan räknar de ungefärliga 3 km som jag gick till och från Lollo ikväll, så har jag gått en och en halv mil idag. Stolt! Det är okej att skryta ibland.

Har säkerligen lagt upp den här låten ganska så nyligen, men fuck it, jag är kär i den.

Hear me sing: "Swim to me, swim to me, let me enfold you."

Third Star-Benedict som utfyllnadsbild för han är en vacker, vacker man och det är anledning nog.

Nu ska ni får höra, kära bloggen, att jag minsann är uppe sent. Jag har försökt bli av med mitt natteugglesätt att leva, för jag kastar tydligen bort halva dagen om jag sover till elva-tolv på förmiddagen. Hmpf. Trots att the night time is the right time, så har jag lyckats väldigt bra med att lägga mig i tid och stiga upp i tid och det är inte många gånger jag sover till efter tio. Men idag är det fredag och jag unnar mig en sen kväll. Dock märker jag att jag är lite ringrostig, klockan är "bara" fem i halv två på natten och mina ögonlock börjar bli tunga som bly, så jag kommer inte vara uppe mycket längre till. Och tänk att vid den här tiden för ett tag sedan hade jag startat en film. Tokigt.

På tal om att starta filmer mitt i natten och utfyllnadsbilden på Benedict, så känner jag ett starkt behov av att se Third Star igen. Nästan så jag måste se den, som om det vore väsentligt för min fortsatta överlevnad. (Det är det ju egentligen inte, jag är bara överdramatisk) Men jag är mycket väl medveten om att jag kommer dö lite i själen om jag ser den, ligga gråtandes i fosterställning fram till morgonkvisten, oförmögen att ta mig samman ens om jag stänker kallvatten i ansiktet. Så pass ledsam är filmen. Jag är inte galen, förresten. Jag har bara väldigt, väldigt lätt att bli känslomässigt involverad i filmer.

Nu tycker jag att vi tar och uppskattar hur sanslöst vacker Song to the Siren av This Mortal Coil är. Fast om ni verkligen inte vill så behöver ni inte. Men den är vacker.

Go right to the rose.

Under the Ivy kan mycket möjligt vara bland det vackraste som någonsin skrivits.

We'd be dancing the whole damn night.

Mitt kök, för er som undrar hur jag bor.

Idag känner jag mig så där oförskämt duktig som man gör ibland. Nästan så jag borde få en medalj eller ett diplom eller något. Jag började dagen med att stiga upp runt halv nio, gick på långpromenad, gjorde plankan i en minut och åt en stadig frukost. Sedan dess har jag tagit hand om tvätt och städat hela köket, hallen och dammsugit i vardagsrummet samtidigt som jag skrålat med till Django Django, Duologue och måhända lite Olly Murs för att få den där feelgoodkänslan. Nu väntar jag på att nästa laddning tvätt ska bli klar så jag kan hänga upp den och sedan ska jag deklarera också. Vuxenpoäng.

Jag och Robin försöker göra oss redo för Beachen 2013, så vi har börjat vara ute och gå jättemycket, och för att göra det hela lite roligare så har jag skaffat appen RunKeeper på min mobil, den mäter avstånd, hur många kalorier man förbränner och hur många km per timme man går. Sedan i söndags har jag gått nästan fyra mil, vilket, om den lilla matten jag kan stämmer, är 8 km per dag. Schweet!

Så medalj, någon? Nej? Okej.

Forget about the cause, press rewind then stop and pause. It's like a default.

Sköna bönan Donna.

Lollo och Hanna är väldans sneaky har jag fått erfara. Igår for jag iväg till vad jag trodde var en helt vanlig kväll hos Lollo, för att hålla henne sällskap medan Filip var nere i Stockholm. Det första jag möts av när dörren öppnas är Donna, Hannas hund. "Nämen!", utbrister jag, för Donna är inte särskilt känd för hänga runt i Lollos lägenhet. Hon är oftast i Luleå hos Hanna eller i Grämmers hos Hannas föräldrar. "Jag är hundvakt", förklarar Lollo, "... och Hannavakt!". Sedan tittar Hanna fram från köket och då minns jag inte min exakta reaktion mer än att jag blev jätteglad och säkerligen utbrast i ännu ett "Nämen!". Det är det jag vanligtvis utbrister i när jag blir glatt förvånad. Senare kom Monika till lägenheten och vi åt tacos och hade det allmänt jättebra.

Det enda lite mindre roliga med det hela var att jag, Lollo och Hanna skulle dela dubbelsäng och jag hamnade i mitten. Klockan två på morgonen, efter att konstant ha somnat och vaknat, slängde jag mig upp ur sängen, inte helt olikt the Kraken of the sea, på grund av att det var stekhet i mitten och hasade mig omtöcknat iväg till gästsängen och kollapsade ihop i en hög bredvid Donna, som var betydligt svalare.

Annars så har Django Djangos låt Default suttit fast i huvudet på mig i några dagar. Men inte klagar jag inte. Jag gillar den skarpt!