Jag har legat sömnlös hela natten, så vid femsnåret bestämde jag mig för att börja se The Borrowers från 2011. Så nu är jag grötig i huvudet, men fortfarande inte kapabel till att somna, och aningens förälskad i karaktären Spiller, lånarnas svar på James Dean. Stephen Fry är med i denna version och det gör mig alldeles varm och go i magen. Åh, Stephen Fry, hela världens mysfarbror!
Vid halv tolv ska jag möta upp Lollo på stan för att fika och sedan drar jag vidare till Burträsk för att fira Alla Hjärtansdag med Monika. Eller ja, fira och fira, hon och jag ska umgås. Det blir väl inget riktigt firande precis. Vi får se hur jag kommer klara den här dagen med noll minuters sömn.
Så jag och Angelica är båda kära i Robert Sheehan, förståeligt, och efter att ha sett Misfits otaliga gånger och just avklarat första säsongen av Love/Hate och redan sett alla filmer vi har som han är med i, så ville vi se något annat. Me and Mrs Jones blev det. Inget mästerverk, men söt. Jävligt söt. Och Robert Sheehan är så charmig som det bara går att bli. Och snygg. Gah! Grattis till ditt fagra anlete, din charmiga och snygga irländare!
Needless to say, så satt vi och ååh-ade och fnissade varje gång han öppnade munnen. Helt ärligt behövde han bara stå där och titta ut i intet, så blev vi alldeles till oss. Det är något med vackra människor som gör att man tappar lite IQ. Vilket är dumt. De hade ju bara tur i genlotteriet, om man tänker efter.
Moving swiftly on, as is my way. Efter att ha tittat på irländska Love/Hate och blivit mer exalterad över resan till Dublin (vilket kanske är konstigt med tanke på att Love/Hate är ett kriminaldrama där folk blir skjutna till höger och vänster stup i kvarten) till sommaren, så blev vi även nostalgiska över vår Londonvecka för snart två år sedan, då vi sprängde vår budget första dagen och drack mer öl än vad vi åt och gick minst 7 timmar per dag, så vi bestämde oss för att ta en vecka i London också och sedan fara vidare till Dublin. Det kommer att bli dyrt, men värt det! Ser redan framemot det som fan!
Jag försökte förresten imponera på Monika med ett coolt band som jag hittade igår väldigt sent på natten, men tydligen var de gamla nyheter och jag lyckades inte imponera på henne över huvudtaget. Men jag lyssnar aldrig på radio eller ser på musikkanaler, så det är inte så lätt att veta vad som är sprillans nytt eftersom jag måste hitta allt alldeles själv. Men någon av er, kära läsare, har kanske inte hört den. The Lumineers med Hey Ho.
Kära blogg,The Kinks är ganska så jättebra, så nu är det sagt.
Efter den här helgen i Umeå tillsammans med finaste vännen Angelica har jag sagt upp min bekantskap med tequila. Varför? Jo:
Hjälpsam Person: Bea, vilka är dina skor?
Väldigt Full Bea: 39!
HP: Nej, inte din skostorlek. Vilka är din skor?
VFB: 39-40-41! (41 var förövrigt en ren och skär lögn. Vet inte vars det kom ifrån.)
Och sedan tyckte jag även att det var en bra idé att skrika svara åt en telefon när jag skulle ta kort på två personer med den. Jag har ingen aning om varför. Sen var baksmällan inte särskilt rolig att genomlida. Döden hade varit välkommen. Så, tequila no more-o, por favor. Men jag hade väldigt trevligt utöver det i alla fall. Träffar Angelica på tok för lite.
Nu ska jag se på lite Fresh Meat och sedan sova. Hoppas er helg har varit bra, och ni inte behövt uthärda baksmällan of Doom. Tack för mig.
Hej Bea, vad har du för dig en onsdagskväll som denna? Ja du, person som inte finns, jag sitter i alla fall inte och gråter över de här giferna som visar en tvättbjörn som tröstar och håller sin kattkompis sällskap medan den ligger döende på grund av en tumör. För det vore ju töntigt ... att gråta och så ... ja.
Nu ska jag se Sherlock, för de där giferna gjorde mig ledsen.
För att den får mig att skratta. Och nicka instämmande.
Jag har fått Lollo att se Sherlock! Vi har sett hela första säsongen och hon har sagt att den är jättebra. Jag undrar om hon kommer bryta ihop lika mycket som jag gjorde under sista avsnittet i andra säsongen? Men mest är jag glad att någon gått med på att se det med mig. En nere, nu är det bara resten kvar. Sakta men säkert ska jag omvandla alla min vänner och göra dem till Sherlockians, precis som mig! Ingen av dem kommer ens vara medvetna om en tid då Sherlock inte tog upp alla deras tänkerier! Och de kommer börja tycka att det är något speciellt med Benedict Cumberbatch, men det går inte riktigt att förklara. Han är ju ... ja, faktiskt lite ... söt? Ja, söt är han, men inte min typ. Fast hans ögon är ganska fina, fin färg och så, lite som att titta in i ett hav. Hans hårman är det då inget fel på. Oj, var det där ett pirr i magen? Men det är ju bara en närbild på Benedict medan han ler/har spektakulärt ögonsex med John eller Irene Adler/är i sitt mind palace/är allmänt boss? Men jag måste ju får erkänna att det verkligen är något speciellt över honom! Är han inte lite? Nä, det kan inte vara. Jo fan, han är ju stilig! Sakerna som händer i mig när han använder de där sensationella ögonen att titta in i min själ utan att ens titta in i kameran! Fan, hans händer! Åh, herregud, han är den vackraste mannen i världshistorien ... vad gör jag nu då? BAM! Allt är Benedict och inget gör ont. *cue evil laugh*
Jag tror att jag kanske drog iväg lite väl långt där.
Men vidare till en lite mer sund och lite mindre psykotisk punk, jag ska till Umeå! Umeå, mitt hjärtas stad! Angelica fyllde år för inte så länge sedan, så jag ska ta mig ner och fira henne. En hel helg i Umeå tillsammans med min äldsta bästis! Paradis, säger jag!
Badly Drawn Boy med A Minor Incident. För den är i slutet av Stuart: A Life Backwards och den filmen får mig att skratta och gråta.
Den här bilden får representera min inre monolog över beskedet jag fick idag.
De ville inte ha mig som pedagog. Jävlarna. Det är nog såhär Robin Williams och Richard Griffiths kände när (SPOILER) de blev ombedda att lämna sina tjänster som lärare i respektive film. Alas, jag fick inte ens chansen att beröra de små liven. Jag tycker vi kallar dem för jävlar igen. Jävlar. Så mina kunskaper inom engelska får jag fortsätta att hålla för mig själv. Men upwards and onwards!
Men nu tycker jag vi tar oss lite tid att uppskatta det under som är Glen Hansard som kom ut med ett soloalbum förra året och som är helt jävla underbart. Min favorit är självklart den mest emotionella låten, för vi vet ju att jag är en sucker för sådant.
