I belong with you, you belong with me.

Me and Mrs Jones.

Så jag och Angelica är båda kära i Robert Sheehan, förståeligt, och efter att ha sett Misfits otaliga gånger och just avklarat första säsongen av Love/Hate och redan sett alla filmer vi har som han är med i, så ville vi se något annat. Me and Mrs Jones blev det. Inget mästerverk, men söt. Jävligt söt. Och Robert Sheehan är så charmig som det bara går att bli. Och snygg. Gah! Grattis till ditt fagra anlete, din charmiga och snygga irländare!

Needless to say, så satt vi och ååh-ade och fnissade varje gång han öppnade munnen. Helt ärligt behövde han bara stå där och titta ut i intet, så blev vi alldeles till oss. Det är något med vackra människor som gör att man tappar lite IQ. Vilket är dumt. De hade ju bara tur i genlotteriet, om man tänker efter.

Moving swiftly on, as is my way. Efter att ha tittat på irländska Love/Hate och blivit mer exalterad över resan till Dublin (vilket kanske är konstigt med tanke på att Love/Hate är ett kriminaldrama där folk blir skjutna till höger och vänster stup i kvarten) till sommaren, så blev vi även nostalgiska över vår Londonvecka för snart två år sedan, då vi sprängde vår budget första dagen och drack mer öl än vad vi åt och gick minst 7 timmar per dag, så vi bestämde oss för att ta en vecka i London också och sedan fara vidare till Dublin. Det kommer att bli dyrt, men värt det! Ser redan framemot det som fan!

Jag försökte förresten imponera på Monika med ett coolt band som jag hittade igår väldigt sent på natten, men tydligen var de gamla nyheter och jag lyckades inte imponera på henne över huvudtaget. Men jag lyssnar aldrig på radio eller ser på musikkanaler, så det är inte så lätt att veta vad som är sprillans nytt eftersom jag måste hitta allt alldeles själv. Men någon av er, kära läsare, har kanske inte hört den. The Lumineers med Hey Ho.