När man bara sovit tre timmar under natten, för att man väcktes av ljudet av en färdigladdad mobil och inte har kunnat somna om och sova ynka två timmar förrän mitt på dagen, så blir man lite knäpp i huvudet. Det är nog därför jag sitter och gråter över hur fin Stephen Fry är samtidigt som jag lyssnar på The Only Way is Up av Yazz. Väldigt underlig kombination. Önskar att jag överdrev om gråtandet, men det är vad sömnbristen gör mig till - en ännu blödigare person än vad jag redan är.
Jag vet inte vad det är som händer med mina sovvanor. Antingen har jag inte kunnat sova under natten och istället sovit bort hela förmiddagen eller så vaknar jag jättetidigt för att sedan måste ta en tupplur under eftermiddagen för att jag inte kan hålla mig vaken. Jag tror jag har för lite rutin i min vardag.
Men c'est la vie som någon melodifestivaldeltagare sjöng för några år sedan. Nu: middag. Och lite mer Yazz.
Bortse varelsen till vänster, så har ni en bild som illustrerar ordet "kalaspingla".
Om ungefär 15 minuter så fyller jag 21 år om 19 dagar. Detta är inte något jag ser framemot. Det är inte det att jag egentligen har något speciellt emot att fylla år och bli äldre. Jag önskar faktiskt att jag var runt 30 år, för då har jag säkerligen lyckats komma på vad fan jag ska göra här i livet istället för att springa runt med framtidsångest och känna mig hopplös. Vad jag har nu är ännu ett år av att inte kommit fram till ett skit, förutom att jag vill ta mig till England och att jag skulle vilja skriva, istället för att ha allt klart och bestämt och bara njuta av livet och dela det med min, förhoppningsvis, framtida brittiska karl.
Men nej, inte än. Just nu är jag bara en ambivalent jävel.
I brist på bilder från detta nyår, så tar vi en från förra.
Jag tror inget speciellt mycket på nyårslöften, de är i stort sett gjorda för att brytas av oss som inte är starka nog att hålla sig fast vid dem. Så jag har inte lagt något nyårslöfte i år, men jag har bestämt mig för en massa saker i och med det nya året:
Jag ska sluta ha en sådan ångest över framtiden.
Jag ska sluta äta för lite och sluta äta för mycket.
Jag ska börja vara gladare.
Jag ska ta mig till England.
Jag ska börja träna mer ofta. Men inte för att jag vill, utan för att det är bra för mig.
Jag ska ha längre hår än vad jag någonsin haft förut.
Jag ska sluta tänka hur mycket bättre det var för några år sedan och börja se alla möjligheter med allt som kommas skall.
Jag ska börja lyssna mer på klassisk och instrumental musik.
Jag ska läsa mer poesi.
Jag ska vara en bättre version av mig själv och sluta hitta saker med mig själv som jag kan hata och börja älska dem i stället.
Om möjligt, bli helt galet kär i någon.
Så nu hoppas jag att 2013 blir en betydligt bättre år än vad 2012 har varit och jag hoppas att allt är väl med er och kommer att fortsätta vara det under det nya året. Nu ska jag dra mig tillbaka och titta på Big Fat Quiz of the Year 2012 och sedan kicka igång allt jag har bestämt mig för med en promenad.
Och för att jag sagt att jag ska lyssna mer på klassisk musik, så struntar jag i nyårsmusik och lägger istället upp Mahlers Symphony no. 5, Adagietto eftersom den drar i mina hjärtsträngar och är så väldans fin.
Återigen har jag fallit för frestelsen vad gäller köpandet av böcker. Jag är inte stark nog att stå emot dem när de står där på en hylla och liksom viskar åh så sensuellt "Bea, köp mig. Köp mig och läs mig. Jag är till och med på engelska, Bea. Beeaaa...". Men den här var i alla fall billig, endast 39 riksdaler, så det är okej. Boken är The Hound of the Baskervilles av Sir Arthur Conan Doyle, vilket visserligen inte är den första i bokserien om Sherlock Holmes, men jag kunde som sagt inte motstå. Jag har väldigt bestämt beslutat mig för att läsa alla böcker om Sherlock eftersom min favoritserie handlar om honom och det känns lite dumt att jag inte är bekant med böckerna som serien är baserad på. For shame, Bea, for shame.
Jag hittade även The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald för samma pris och på engelska. Engelska, I tell you! Jag köpte den svenska översättningen för några månader sedan för ett betydligt dyrare pris, för jag tänkte att Bokia inte skulle sälja den på engelska och att beställa in den skulle kosta ännu mer. Och nu fanns den där, på engelska och för 39 kr, och gav mig den där förföriska blicken så som bara böcker kan. "Jag..., jag är ledsen, men jag kan inte. Jag kan bara inte. För-förlåt mig!" fick jag mödosamt ur mig och vände ryggen till för att slippa dess sorgsna blick när den insåg att den inte skulle få följa med mig hem.
Jag var besviken. Boken var besviken. Alla var besvikna.
Men när jag känner att jag har nog med pengar för att köpa den på engelska, så ska jag göra det och skänka mitt svenska exemplar till Röda Korset eller något. Det är så förbaskat tråkigt att läsa på svenska.
Ibland kan jag vakna av att jag gör något konstigt medan jag sover eller medan jag är i mellanlandet mellan sömn och medvetande. Jag har bland annat vaknat av att jag spottat på min kudde för att jag spottade i sömnen, jag har vaknat av att jag satt mig upp och sagt "Hallå?!" för jag drömde att jag pratade i telefon med morfar och teckningen var dålig, jag har vaknat av att jag ställt mig upp och hjälp Lollo med sängen som hon hade medan vi delade lägenhet och jag har vaknat med en knuten näve riktad mot Monika, bered på att slå henne för att jag drömde att jag skulle ge en irriterande person en rak höger.
Men aldrig i mitt liv har jag vaknat av att jag har asgarvat i en dröm och råkat göra det på riktigt, förrän nu då. Och det var inget litet skratt heller. Det var våldsamma grymtningar till skratt, något jag kallar att "grisa". Varför? Det här är säkert inte ens roligt på riktigt - det kommer definitivt inte vara lika roligt för er som det är för mig - men i drömmen var det bland det roligaste jag någonsin hört och jag skrattar fortfarande så fort jag tänker på det. Jag drömde att jag umgicks med en massa komiker från England och Irland, varav en, Graham Norton, utan att ens försöka vara rolig skulle säga en fras på franska och det kom ut som något som liknade tyska med en glimt av hans irländska brytning. Jag började asgarva medan stackarn stod där och såg förlägen ut. Och sedan låg jag plötsligt där i sängen och grisade för fullt. Angelica, som satt vid sin datorn fattade inte vad jag höll på med. Förståeligt, faktiskt.
Jag var en tvärt sväng på torget idag och, trots att jag inte borde, köpte ännu en bok för att lägga till i berget av böcker jag äger men fortfarande inte har läst. Men den här boken är On the Road av Jack Kerouac, vilket är en välbefogad anledning att köpa den. Jag har redan lyssnat på den som talbok, men eftersom jag föredrar att läsa själv, med vissa undantag, så tänkte jag att jag skulle slå till när jag äntligen ändå hade hittat den på engelska. Så jag ångrar ingenting!
Annars börjar jag märka ganska tydligt att jag har en liten tant boendes i mitt hjärta, då min senaste hobby är att lyssna på ljudböcker för brittisk radio, (det här är då ett av undantagen vad gäller talböcker) det kan vara BBCs radiostation men jag är inte säker, där de läses upp som en pjäs med olika skådespelare och bakgrundsljud. Den överlägsna favoriten är böckerna av John Mortimer som handlar om advoktan Horace Rumpole som med väldigt mycket humor löser olika fall. Det ska självklart ackompanjeras med en kopp te och, om min syster inte snott mina rundstickor, så hade jag stickat medan också.
Vackraste Ben Whishaw som John Keats i Bright Star.
Jag nu har lyckats memorerat hela Ode to a Nightingale. Väldigt rock'n'roll av mig, om jag får säga det själv. Och, även om det är en mindre bedrift, så kan jag inte hjälpa än att känna mig mäkta stolt. Så här kommer de fyra sista verserna:
I cannot see what flowers are at my feet
Nor what soft incense hangs upon the boughs
But, in embalmed darkness, guess each sweet
Wherewith the seasonable month endows
The grass, the thicket, the fruit-tree wild
White hawthorn and pastoral eglantine
Fast-fading violets, cover'd up in leaves
And mid-May's eldest child
The coming of musk-rose, full of dewy wine
The murmurous haunt of flies on summer eves
Darkling, I listen and for many a time
I have been half in love with easeful Death
Call'd him soft names in many a mused rhyme
To take into the air my quiet breath
Now more than ever seems it rich to die
To cease upon the midnight with no pain
While thou art pouring fort thou soul abroad
In such an ecstasy
Still wouldst thou sing and I have ears in vain
To thou high requiem become a sod
Thou wast not born for death, immortal Bird
No hungry generation tread thee down
The voice I hear this passing night was heard
In ancient days by emperor and clown
Perhaps the self-same song found a path
Through the sad heart of Ruth, when, sick for home
She stood in tears amid the alien corn
The same that ofttimes hath
Charm'd magic casements, opening at the foam
of perilous seas, in faery lands forlorn
Forlorn! the very word is like a bell
To toll me back from thee to my sole self
Adieu! the fancy cannot cheat so well,
As she is famed to do, deceiving elf.
Adieu! adieu! thy plaintive anthem fades
Past the near meadows, over the still-stream
Up the hill-side and now 'tis buried deep
In the next valley-glades
Was it a vision or a waking dream?
Fled is that music: do I wake or sleep?
Samma sak här med kolon och semikolon, och bindestreck kom jag på. Men det är inte så jävla noga när jag kan hela dikten!
Jag borde se om Bright Star, men jag kommer gråta i en vecka om jag gör det. John Keats är så fin!
Jag fick en filt med ärmar i julklapp och om man har på sig den bak och fram så ser det ut som man har en cape på sig. Detta glädjer mig.
Igårkväll, efter allt julfirande, bestämde jag mig för att jag skulle memorera hela Ode to a Nightingale av John Keats, för det är en av mina absoluta favoritdikter och för att mitt liv inte är så mer spännande än så. Lo and behold, jag har lyckats memorera fyra verser av åtta. Det faktum att det var väldigt sent och jag var ganska trött när jag började, så är jag väldigt stolt över de där fyra verserna. Och bara för att jag har ett äckligt behov av att bevisa mig själv, så ska ni få de verserna nu:
My heart aches and drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk
Or emptied some dull opiate to the drains,
One minute pass and Lethe-wards had sunk.
'Tis not through envy of thy happy lot,
But being too happy in thine happiness,
That thou, light-winged Dryad of the trees,
In some melodious plot
of beechen green and shadows numberless,
Singest of summer in full-throated ease
O for a draught of vintage! that hath been
Cool'd a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country-green,
Dance and Provençal song and sunburnt mirth.
O for a beaker full of the warm South!
Full of the true, the blushful Hippocrene,
With beaded bubbles winking at the brim
And purple-stained mouth,
That I might drink, and leave the world unseen,
And with thee fade away into the forest dim.
Fade far away, dissolve and quite forget
That thou among the leaves hast never known
The weariness, the fever and the fret
Here, where men sit and hear each other groan,
Where Palsy shakes a few, sad, last grey hairs.
Where youth grows old, and spectre-thin, and dies,
Where but to think is to be full of sorrow,
And leaden-eyed despairs,
Where beauty cannot keep her lustrous eyes,
Or new Love pine at them beyond to-morrow.
Away! away! for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his Pards,
But on the viewless wings of Poesy,
Though the dull brain perplexes and retards.
Already with thee! tender is the night
and haply the Queen-Moon is on her throne
Cluster'd around by all her starry Fays
But here there is no light
Save what from heaven is with breezes blown,
Through verdurous glooms and winding mossy ways.
Imponerad? Tänkte väl det. Jag har dock inte lärt mig när det ska vara kolon och semikolon, så ta det som ett bevis på att jag inte bara kopierat texten.
Men nu ska jag gå tillbaka till att städa i lägenheten och rocka loss till den här väldans bra låten av The Only Ones.
