To try to turn to loving this.

Vi överlevde! Quelle suprise! På grund av my mad mathsskillzz, så räknade jag ut att jag inte skulle hinna se de sista 50 minuterna av filmen om jorden gick under vid midnatt, men då hade filmen behövt vara 3 timmar och 50 minuter. Det var den inte. Den var 2 timmar och 50 minuter. Så jag såg hela! Och om jag inte redan tyckte Martin Freeman var urgullig! Han gjorde sig väldigt bra som Bilbo. Men det var väldigt lite Smaugaction, sorgligt nog. Men det kommer i nästa film.

Det enda negativa jag kommer säga om bion var 3Dn, jag är inget stort fan av 3D, för den gav mig huvudvärk och glasögonen var obekväma och det var ett tillfälle i filmen med dvärgen Thorin som var lite väl cheesy. Men annars tyckte jag om den. Det absolut bästa i filmen var scenerna med Gollum och Bilbo. Och icke att förglömmas en älgridande Thranduil spelad av Lee Pace. Lee Pace! 

Det äckligaste var en vätte med pung till haka.

Far over the misty mountains cold.

Imorgon ska jag, Lollo, Monika och Filip fara och se The Hobbit: An Unexpected Journey på bio, vilket jag är så exalterad att jag tror jag kommer kissa ner mig! Därför skulle jag bli nådigt arg om det stämmer att jorden kommer gå under nu den tjugoförsta, för det betyder det att jag inte kommer hinna se The Hobbit, eller sista timmen av filmen om jorden går under vid midnatt. Eller tredje säsongen av Sherlock. Och jag kommer definitivt inte hinna träffa och gifta mig med Benedict Cumberbatch. Vilket skulle vara en tragedi, sannerligen.

Men jag är ganska så säker på att den inte kommer det, så det finns tid nog för allt det där och allt annat jag vill hinna med under min tid på jorden. Men man vet ju aldrig.

Jag och Lollo pratade om The Hobbit och jag berättade att Benedict gör rösten till draken Smaug och hur mycket jag såg framemot det. "Så du kommer sitta och vara kär i en drake?" "Eh hehe, ja, det kommer jag.". Hon kommer ändå se min reaktion under bion, så det kändes inte värt att neka det. He ge ju sant!

There is no worse hell than to remember vividly a kiss that never occurred.

Parade's End.

För att jag inte har någon somhelst självkontroll när det kommer till att spara på avsnitten ur en serie jag gillar, så lyckades jag igår se alla fem entimmarslånga avsnitten av BBCs miniserie Parade's End. Det är en adaption av Ford Madox Fords romanserie av samma namn, som jag förövrigt är förbaskat sugen på att läsa. Den utspelar sig några år före och sedan under första världskriget och handlar om Christopher Tietjens, en man från rikedom och privilegier, som gör misstaget att gifta sig med den manipulativa societetskvinnan Sylvia, en kvinna underlägsen hans intellekt. När han träffar och förälskar sig i suffragetten Valentine Wannop, som till skillnad från Sylvia är hans intellektuella jämlike, slits han mellan sina känslor och sina principer om äktenskap och monogami. Trots Sylvias ständiga otrohet och det faktum att hon rymt till Frankrike med en annan man under en tid för att sedan återvända till sin man, så vägrar Tietjens skilja sig från henne för att inte smutsa ner hennes rykte.

Nu kan jag inte jämföra serien med boken, men serien i sig själv var riktigt bra. Rent av fantastisk, faktiskt. Filmningen var sjujäkla vacker och de hade kommit på en väldigt smart idé att använda sig av en triangelformad spegel för mer effekt, skådespeleriet hade väldigt få fel från allas håll och historien var hjärtekrossande och hjärtevärmanden om vartannat och jag grät många gånger. Slutet var en enda stor gråtfest, men ska dock inte säga om det var tårar av sorg eller tårar av lycka, så då förstör jag inget för de som kanske vill se den efter det här.

Den är väldigt dialogdriven, så vissa kan kanske finna den aningen långdragen, men det har jag absolut ingenting emot eftersom den är så pass välskriven och framförd.

Jag är allt för medveten om att jag är en jävligt dålig recensiör, så det som kommer nu är inte krystat fram utan det kommer från hjärtat:

Blargh! Jag älskar den!

Tack för mig.

Mao.

En väldigt liten och söt Mao.

Katt- eller hundmänniska. Jag brukar alltid säga att jag är en bådeochmännska när jag får frågan. Båda är söta, kramvänliga och mysiga att ha liggandes i sängen och jag känner mig fluffig på insidan när jag ser någon av dem. Under hela mitt snart 21-åriga liv har jag haft både hundar och katter som husdjur och varit ganska så nöjd med det, för jag har alltid gillat båda djuren. Men någon gång i sitt liv ska man alltid få en uppenbarelse av något slag, hur än liten, och man tänker för sig själv "Fan, jag är ju kattmänniska egentligen!". I alla fall var det så för mig.

Det var inte så att jag fick den här uppenbarelsen medan jag kom på mig själv med att omedvetet rikta en spark mot Mao när jag går förbi honom. Man ska aldrig sparka en hund, även om de råkar kissar inne efter många minuter av att inte säga till, (Det där var en hint till dig, Mao.) men när jag steg upp tidigt idag efter en natt av att inte kunna somna för att ta ut Mao på en promenad, så kunde jag inte hjälpa än att tänka lite bittert att "Hade du varit en katt så hade jag fortfarande sovit, ditt as.". Sova längre är inte den enda anledningen till varför jag föredrar katter, men ett ganska bra argument.

Men det är orättvist mot Mao, för han kan inte hjälpa att hans föräldrar var båda hundar vilket minskade chanser ganska så rejält för honom att födas som katt och därmed kunna gå på lådan själv tidigt en morgon utan att jag måste ha någon somhelst medverkan. Sedan tror jag han är ganska nöjd över att vara hund och har ingasomhelst "Varför är jag"-frågor i sitt huvud. Han kan inte heller hjälpa att det är jag som tar hand om honom om dagarna. Varför tar jag hand om en hund som inte ens är min och inte har bett om? För att jag försöker vara snäll.

Så även om jag på skämt kan säga till Mao "Du hade varit bättre om du varit katt." så tycker jag om honom som han är, katt eller ej. Dessutom så la han sig just i min säng, över mina ben, och då kan man inte tycka illa om honom. Hade dock varit aningen bättre om det varit en katt. Det där var ett skämt.

Amazing Grace var förresten bra och jag bölade och gåshudade mig igenom större delen av filmen.

No matter how loud you shout, you will not drown out the voice of the people.

Ioan Gruffud i Amazing Grace.

Jag gillar inte att man inte kan ta bort rött nagellack utan att nageln och nagelbanden blir helt missfärgade. Ingen annan färg, förutom möjligtvis svart, blir det så av. Problem ingen bryr sig om, jag är bara en vresig tant.

Idag känner jag att jag har varit ganska så duktig. Inte Moder Teresa-duktig, men duktig för att vara en sjuk Bea. Jag kände mig bättre idag, har fortfarande öm hals, huvudvärk och har inte riktigt all energi tillbaka men bättre i alla fall, så jag tog mig ut på en långpromenad med Mao eftersom det var länge sedan nu. Han var jätteglad och hoppade runt i snön medan jag harklade och hostade för mig själv. Men det märks att jag inte är helt okej än, för den långpromenaden, som är runt 3-4 km, har tagit musten ur mig och jag är i stort sett redo för sängen.

Nu ska jag göra mig en kopp te och titta på Amazing Grace. Den ser ut att vara bra och folk har roliga peruker i den, så jag tror jag kommer gilla den.

Shall I stay, or would it be a sin?

Nu tycker jag att denna förkylning ska skynda sig och lämna min arma kropp! Fast på samma gång är det skönt att ha en anledning till att stanna i sängen hela dagarna och se film och serier utan att behöva känna sig skyldig för att man slösat bort hela dagen.

Angelica är nere i Karlstad och hälsar på familjen och när jag pratade med henne idag så berättade hon att det inte är säkert om hon kommer att hinna hem till julafton eftersom SJ har fått ställa in en massa tåg. Om hon blir tvungen att stanna i Karlstad, så ska min brorsa Robert komma och hämta mig så jag får fira jul med honom, Johanna, hundarna Castro och Fjodor (som jag smått önskar är döpt efter Dostojevskij) och katterna Ducati och Nicole. Nicole var min katt, men när jag flyttade till min första lägenhet så fick jag inte har djur i den så Robert fick ta henne. Han och Johanna har hjärtlöst döpt om henne till Fläsk-Doris. Ett namn jag inte är särskilt förtjust i, då hon bara är lite rund om kanterna!

Jag har aldrig varit överdrivet exalterad över jul, med undantag för när man var liten och fick en massa leksaker. Filmer överdriver alltid om julmirakel och får det att framstå som en helt fantastisk dag, medan i verkligheten är det som vilket annan dag, förutom att man äter ofantliga mängder julmat (som förövrigt inte är särskilt gott) och öppnar lite klappar och dricker lite alkohol. MEN NU SKA JAG INTE VARA CYNISK OCH FÖRSTÖRA JULGLÄDJEN! Herregud, lyssna inte på mig. Fortsätt tyck att julen är fantastisk om ni vill det, ibland är jag bara en sur gammal gubbe när det kommer till julen.

Men alla ljusen är i alla fall väldigt trevliga i vintermörkret.

I'm an unspeakable of the Oscar Wilde sort.

Maurice.

Nu har jag officiellt den här vinterns första förkylning. Huvudet värker, halsen gör ont och huden likaså och mina bihålor är igentäppta. Så nu har jag att se framemot några dagar av minimalt ätande och extremt mycket tedrickande på grund av halsen. Den här dagen görs inte lättare av att jag måste vara hundvakt åt en viss Mao som inte har någon lust att ligga stilla. Han gjorde något fuffens i köket och när jag skulle gå och se efter vad han gjorde så slog jag armen i dörrhandtaget till vardagsrummet och började böla. Jag är inte stark varken psykiskt eller fysiskt idag.

Men jag ska trösta mig själv med filmen Maurice som innehåller både en ung Hugh Grant (det går inte att förneka att den karln har varit snygg) och en ung Rupert Graves, (som är snygg även på äldre år) vars nakna bakdel man tydligen ska få beskåda och jag har hört att den ska vara ganska så spektakulär.