Forget about the past and all your sorrows. The future won't last, it will soon be over tomorrow.

Ringo Starr.

 Det har varit på tok för lite Beatleskärlek på den här bloggen den senaste tiden, och det har nästan inte ens funnits en suck av solokarriärskärlek. Jag är väldigt dålig på att lyssna på musiken respektive ex-medlemmarna har gjort efter det att de splittrades. Det är nästan bara Georges musik som jag lyssnar på, men det är inte ofta det heller.

Men det ska det blir lite ändring på nu.

Det här är It Don't Come Easy av Ringo Starr. Jag vet bara att den finns med på nyutgåvan från 1991 av hans album Ringo från 1973, men inte om den finns med på något annat album. Jag har inte orkat kolla upp det. Om jag just gett er sann fakta eller ej, så är det i alla fall en väldigt bra låt.

I will always wonder how life would be if we never had met. Life would be easier, but dull, I suspect.

Här sitter jag och ser otroligt badass ut med min rosa dödskallemugg, så här på en måndagsmorgon. (Klockan halv två på eftermiddagen.)

Jag har bestämt mig för att ignorera vad min syster sa om min blogg. Min blogg kan visst vara rolig! Bara för att hon inte har något sinne för humor. Om det är något som jag kan bli förolämpad över, så är det när folk säger att jag inte är rolig. Då ligger jag i fosterställning och gråter bittra tårar, samtidigt som jag lyssnar till världens sorgligaste låt.

Fast egentligen inte.

Mamma har bett mig baka bröd idag och jag känner på mig att vi snart kommer ha världshistoriens äckligaste bröd i vår lägenhet. Men hon får skylla sig själv som bad mig. Så nu måste jag bege mig om jag ska hinna baka bröd och sedan ge mig ut på en promenad innan det blir mörk ute.

The audacity!

Min syster hade fräckheten att inte bara klaga på min nya bloggdesign, (Jag vet att den var äckligt ful, därför ändrade jag tillbaka, men man behöver väl inte säga det till mig? Jag är en känslig själ, ska ni veta!) hon berättade även för mig att min blogg inte längre var rolig att läsa. Hon bara "You've changed, man. You used to be different!".

Hon sa att den nu bara var om en massa dåliga filmer, dålig musik och texter om killar jag tycker är snygga. Hon tyckte även att jag skrev väldigt mycket om George Harrison. (Jag tycker jag skriver förvånansvärt lite om honom, med tanke på hur mycket jag älskar honom.)

Jag tycker inte att jag har ändrat vad jag skriver om, ännu mindre mitt sätt att skriva på. Jag tycker att jag har hållit fast vid att skriva om meningslösa trivialiteter, TV-serier, filmer, musik och att antingen klanka ner på mig själv eller skryta skamlöst - allt på en väldigt överdrivet sätt.

Det enda som jag kan erkänna att jag inte längre skriver om är städning, som var ett återkommande tema på min gamla blogg. Men då hade jag min Bunker, (Gud, du ska veta vad jag saknar dig, fina Bunkern!) som jag städade alldeles själv. Nu har jag en icke-bunker som tre hjälps åt att städa.

Men ni som har hängt med i mitt bloggande, ni åh så tålmodiga människor, har jag verkligen förändrats? Har jag, om det nu är möjligt, blivit tråkigare än vad jag var förut?

When you feel me drift away and that we've grown apart, and I'll dedicate this song to you and sing with all my heart.

En Bea, för några nätter sedan.

Där har ni er bloggerska, kära bloggläsare, utifall ni glömt hur jag ser ut. Känner ni igen mig? Eller har jag förändrats något under de senaste månaderna som jag inte haft min egna dator att ta egobilder med?

Vet ni, det är exakt tre månader kvar tills jag fyller 20 och jag har fått världens åldersnoja. Om tre månader kommer jag vara närmare 30 än 10 och allt kommer gå neråt för mig! Då kommer jag bara ha några fjuttiga år kvar av min ungdom innan kråkfötter anländer och jag inte längre kan lita på min egna urinblåsa.

Det är hemskt läskigt, ska ni veta.

Annars sitter jag och dricker Åsens Lantmjölk Original, som allvarligt är den godaste mjölken som finns. Fettet har inte finfördelats, så man måste skaka förpackningen innan man kan dricka mjölken och sådant gör mig väldigt lycklig. Lättmjölk kan ta sig i rumpan!

Två små rättelser.

Douglas Adams.

Det blev väldigt pinsamt när jag kom på att jag skrivit fel namn. Självklart är det Douglas Adams, och inte Adam Douglas, som skrivit The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Ha, så tokigt det kan bli!

Det var även pinsamt, om än inte riktigt lika mycket som att få fel på författarens namn, att jag missade apostrofen som skulle vara med där i Hitchhiker's och dessutom lade till en bindestreck som inte hör hemma där. (Det ser bättre ut med ett bindestreck.) Med tanke på min besatthet av det engelska språket, så borde jag i alla fall veta att det alltid är en apostrof om det är en bestämd person det handlar om.

When I think of all the good times that I've wasted having good times.

Gordon Ramsey, släng dig i väggen!

Jag bestämde mig för att vara väldigt ambitiös med min middag idag och laga fylld paprika. Visserligen, på grund av effekten jag har på min kamera, så ser den lite konstig ut, men den såg i alla fall god ut när man hade den framför sig och den var jättegod, vilket är det allra viktigaste när det gäller mat.

För er som undrar så innehåller den quornfärs, champinjoner, rödlök, gurka, purjolök, couscous och en skvätt grädde.

Jag och mamma var ute på en långpromenad idag, och på vägen hem gick vi in på ICA för att handla inför middagen. Vad hittar jag där om inte första delen ur The Hitch-Hikers Guide to the Galaxy-serien av Adam Douglas för ynka 20 riksdaler. Det tar inte slut där heller! När vi står i kassan för att betala för varorna, så upptäcker jag att man fick med klistermärken för att pimpa framsidan på boken. Klistermärken! Mamma tyckte att jag betedde mig som ett litet barn, men det må vara, för jag fick med klistermärken!

Little darling, it's been a long cold lonely winter.

Vad det är med Here comes the sun som gör att jag älskar den så himla mycket vet jag faktiskt inte. På ett sätt tycker jag inte ens det är den bästa låten George Harrison skrivit, om man ser rent på texten och musiken. I, me, mine, exempelvis, är vid jämförelse en mycket bättre låt. (Jag ska inte låtsas som om jag har någon djupare förståelse inom musik, utan det här är bara åsikterna hos en person som älskar att lyssna på musik.)

Men Here comes the sun har något alldeles speciellt över sig som gör att den har bosatt sig i mitt hjärta och kommit till att bli en av mina absoluta favoritlåtar. Så därför kan jag inte hjälpa än att känna mig som en riktig skurk för att jag hoppade över den medan jag letade efter Emily Haines på min spellista.

Ni må tycka att jag är melodramatisk som gör en sådan stor sak av att ha hoppat över en endaste liten låt, men en av mina levnadsregler är: hoppa aldrig över Here comes the sun och lyssna alltid på den två gånger på raken! Som ni ser, så är det en stor grej för mig. Men aldrig mer, säger jag er! Nästa gång Here comes the sun dyker upp på min spellista, då ska jag banne mig inte hoppa över den.