Martin Freeman sammanfattar ganska så exakt hur jag känner mig idag. Jag fick tvinga mig själv att kliva ur min pyjamas och in i riktiga kläder. Inte för att det är något fel med att gå runt i pyjamas hela dagen, men när det börjar bli ett återkommande tema i ens vardag, då känns det lite som om jag måste börja göra något av mitt liv.
Imorgon ska jag och mamma fara iväg till polisen för att hämta ut mitt pass. Nu är det verkligen inte länge kvar tills jag far, bara 24 dagar. Så det finns en massa härligt nervös-pirr i magen.
Det enda som var lite oturligt är de våldsamma upploppen som har pågått i olika områden runtom i London och andra storstäder i England. Men svenska ambassaden har sagt att det är säkert att fara och att det enda man behöver tänka på är att hålla sig undan från de områden som blivit utsatta.
Men jag hoppas på att de ska vara över innan jag far.
Jag tog mig i kragen och slutade att googla ätbara saker och gick in i köket och bakade två satser med muffins - en vanilj/banan och en choklad/banan. De blev väldigt lyckade, om jag får säga det själv.
Nu ska jag brottas med beslutet om att antingen se Peep Show eller en film. Svåra beslut, så här på en onsdag.
Idag har jag en sådan där dag då min magsäck är bottenlös. Jag skulle kunna äta hur mycket som helst utan att känna mig mätt. Vad jag vill ha idag är en stor lastbil fylld med mat, så behöver jag bara ropa "Backa upp den!", så - beep beep! - fälls en kana ut som jag kan ställa mig under och gapa, sedan tippar den enorma behåller med mat och allt hälls ner i min mage.
Det skulle vara en vacker dag, minsann.
Men ack! Jag kan bara drömma. Just nu sitter jag och googlar mat, kakor, bakelser och allt jag kan komma på i matväg medan jag känner bittra tårar brinna bakom ögonlocken för att jag vet att jag inte kommer få äta dem.
Hej. Jag har varit hemma, på ett ungefär, sedan klockan 16.00 idag och jag har inte ens brytt mig om att berätta för er läsare att jag lever och mår bra. Ni har blivit totalt dissade i flera timmar. Hur känns det? Ska ni gråta nu? Jag kommer inte döma er om ni börjar gråta.
Nä, nu ska jag inte vara odräglig. Jag har faktiskt saknat er lite grann, även om det varit skönt att inte känna pressen att uppdatera. Jag hoppas att ni har orkat stanna kvar trots min frånvaro. (Snälla, lämna mig inte! Jag behöver folk som frivilligt läser om mitt trista liv, för att på så sätt ge mig något bättre självförtroende och inte känna mig fullt lika patetisk som jag i verkligheten är.)
Jag har som sagt varit hos mormor i Dalstorp de senatse dagarna. I måndags begav sig jag, mamma och mormor, tre generationer Lundahlska kvinnor, iväg för att handla på Gekås i Ullared. Om jag någonsin varit på ett mer primitivt ställe i hela mitt liv! Folk tog sig fram genom att köra in vassa armbågar i ens revben, köra på en med deras kundvagnar och kliva över döda kroppar av de människor som inte klarat pressen. De var som djur. Jag var rädd.
Men det var billigt.
Annars så har vi druckit gott vin, mormor och mamma har varit nostalgiska, och vi har blivit miljonärer flera gånger om i min Vem vill bli miljonär-app på min mobil. Jag har även kommit en bit på Kafka på stranden av Haruki Murakami, och än så länge är den fruktansvärt bra.
Jag ska iväg till Dalstorp för att hälsa på mormor idag och vara där framtill på tisdag nästa vecka. Jag kommer inte ta med mig min dator så det kommer inte bli några inlägg på några dagar.
Men frukta icket, för jag lämnar er med en bra låt av ett fabulöst band. Och om ni inte uppskattar The Beatles, så tough shit.
Idag är det en månad kvar tills jag far till London! Ni, mina kära bloggläsare, kan omöjligt förstå hur glad, exalterad, nervös och alldeles pirrig i magen jag är över detta. Hjärtat mitt bankar lite extra hårt när jag tänker på det.
När man reser så måste man ju ha ett pass, så idag var jag och mamma hos polisen för att fixa ett åt mig. När jag fick titta på passet på en skärm så tog mamma sig en titt och sa: "Nu kommer du aldrig bli insläppt.". Tack, mamma. Men hon som skötte allt tyckte nog att mamma var lite väl taskig för hon sa något försiktigt: "Nä, men det där blev väl bra?".
Jag bryr mig inte så värst hur resultatet blev, så länge det ser ut som jag och jag blir insläppt i England.
